"Bibliotekarier är tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler"

“Nu tittar mamma och pappa rörda på sin telning fördjupad i en roman. Kanske var folk klokare förr. Det finns läsning som liknar narkomani. Då kan man inbilla sig att bokhandlare och bibliotekarier är tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler. De skyndar mellan hyllor och bord med Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak. Snart sänker sig en djup sömn över lokalen och drömmarna växer som japanska pappersblommor.”

En av de finare citaten i Olof Lagercrantz “Om konsten att läsa och skriva”, som tyvärr inte har åldrats jättebra utan blivit omsprungen av annat som skrivits i ämnet. Jag läste den när för många år sedan och så nu igen. Det är betydligt lättare att faktiskt förstå Lagercrantz nu, eftersom jag förstår fler av hans referenser och har läst vissa av de böcker han skriver om.

Jag gillar bilden av bibliotekarier som langare! Det är ju intressant hur läsning förut setts som något hotfullt, som bara var bra om rätt sorts person läste rätt sorts bok – medan brist på läsning är hotfull idag. Min mormor brukade berättade hur hon som barn på 1920-talet hade sina böcker gömda i byrålådor så att hon kunde skjuta in lådan snabbt om någon vuxen närmade sig.

Idéer ändras. Det kan vara bra att komma ihåg.

Till Terry

Käre Terry,

Vi har haft en lite ambivalent relation de senaste åren.

Jag upptäckte dig i tonåren, genom att min familj fick kassar med pocketböcker av en vän till min pappa. När han läst ut dem fick vi dem och vi slukade allihop hungrigt dessa papperssamlingar som rymde så mycket mer än sin trycksvärta.

Mamma älskade häxorna, jag älskade bibliotekarien, pappa älskade allt. Vi skickade sms till varann igår. “Har du sett?” “Nej!”  “Vilken sorglig dag!” Det var verkligen sorg vi kände. Jag minns vår chock när vi fick veta att du hade blivit sjuk. Vår oro för att du inte skulle skriva fler böcker. Det gjorde du, vi köpte dem, men jag tror inte att någon läste dem.

För sanningen är att jag har gått vidare. Ett tjugotal böcker räckte för mig. Sedan kunde jag din värld och dina skämt utantill. Det kan jag fortfarande. Min älskade bibliotekarie, i vars fotspår jag gått, rent yrkesmässigt och även övertagit hans vana att säga “Ook”.  DÖDEN, råttornas död, Nanny Ogg, Mormor Vädervax, Margrat Vitlök, Vimes, kapten Morot, patriciern, Rensvind…

Jag lämnade dig bakom mig, men Skivvärlden är fortfarande en del av mig. Jag säger fortfarande “Ook” med jämna mellanrum. Dessutom har min sambo nyligen börjat läsa dina böcker och när han berättar så minns jag. Vi kan skratta tillsammans. Vi kan dela din värld.

Vila i frid nu! Du skrev så mycket om DÖDEN och jag minns alla scener där han kommer för att hämta någon och de frågar vad som ska hända nu. “VAD TROR DU SJÄLV?”, frågar DÖDEN och när de har berättat vet vi att det de säger kommer att hända dem. De som tror på reinkarnation reinkarneras. De som tror på ingenting efter döden, de försvinner.

Jag hoppas att du är nöjd med det du trodde skulle hända. Och att du har gott om banana daquiri. Hälsa råttornas död från mig! Ett PIP, istället för ett RIP.

Hälsningar från ett ex som alltid kommer att minnas dig

Ps. Inga kommentarer

Under de åtta år då jag har haft den här bloggen har jag för länge sedan gett upp på att kommentera världens hemskheter och katastrofen. Visst läcker dylikt in ibland, men kanske inte just när något just har hänt. Då har jag som allra minst att säga i frågan, ojournalistiskt nog. Så om jag bloggar nonsens när allt är svart så är det här helt enkelt en blogg om nonsens – som litteratur, musik och att försöka ett liv i en alltför ofta alltför hemsk värld.

Rasism 1928 – och idag

Biblioteksbladet 1928, lektörsomdöme av Carl van Vechtens “Negrernas himmelrike”:

Denna roman från den stora negerstaden Harlem i U. S. A. gör anspråk på att vara autentisk, en sak, varom det för anmälaren är omöjligt att yttra sig. Ytterst intressant är i alla händelser skildringen av representanterna för denna ras, som väl kunna tillägna sig de vitas yttre civilisation och alla deras laster men som stå främmande för denna kulturs inre betingelser. Får man tro förf., äro de bildade negrernas problem av synnerligen tragisk art, därför att de nya idealen äro oförenliga med deras barbariska drifter.

Så mycket som hänt sedan dess. Och så lite.

Sättet att dela upp människor i olika grupper, baserad på etnicitet och hudfärg, är tyvärr precis densamma.

Vi är mer medvetna idag om rasism, men också väldigt blinda om den dyker upp på lite för nära håll.

Vi ser att det här citatet är förkastligt. Men ser vi alla gånger då vi själva på samma sätt inte ser alla människor som lika mycket värda? Alla gånger då vi tänker att det finns bättre och sämre människor?

Det här är 88 år sedan. Jag hoppas att vi inte behöver vänta i 88 år innan alla uttryck för rasism som möter oss dagligen framstår som lika absurda som det här citatet.