Min respekt för Michael Cunningham bara växer. ”När natten faller” var utsökt bra, kanske den bästa jag läst av honom (men det är ett tag sedan jag läste ”Timmarna”, som jag verkligen gillade då).
100 sidor in i ”Märkliga dagar” så är den… Märklig! Men, vill jag understryka, märklig på ett väldigt härligt sätt. Annars är Cunningham ganska vardagsnära, men här finns verkligen inga gränser.
Det känns som om Cunningham tänkte att efter succén med ”Timmarna” så måste han göra något helt, totalt annorlunda. Och så blev det. Sci fi med ödlor, barn som begår terrordåd, fattigdom och psykoser, maskiner som sjunger – allt genomsyrat av Walt Whitmans poesi. Och det funkar!
Ska låna Whitmans ”Leaves of Grass” snarast, som tur är köpte jag in den till bibblan förra året.
Och nu ska jag återvända till ”Märkliga dagar”!
Jag tycker väldigt mycket om den boken, och har tänkt tillbaka på den många gånger under åren. Den är verkligen speciell! Det har tyvärr blivit så att jag inte ”vågat” läsa något annat av Cunningham för att jag har varit rädd att de inte skall vara lika bra. (Onödigt, eller hur?!) Men nu verkar The Snow Queen riktigt bra, så den skall jag ta mig an när jag får tid. Ser fram emot att läsa din(a) recension(er)!
Jag gillar ”När natten faller” mer än ”Snödrottningen”, men jag tycker också att det i Cunninghams mindre märkliga böcker finns en vardaglighet i det dramatiska som är alldeles underbar och väldigt speciell för honom författare