Jag har i ett antal år gillar Wolffs musik, både när han tolkar andra och skriver eget. Jag har också sett honom på Stadsteatern de senaste åren i först Arnold, sedan Karl Gerhard och nu “Den sista föreställningen” (första pjäsen jag någonsin såg var nog Råttfångaren från Hammeln med Wolff som råttfångaren, 1998).
Jag kan bara beundra Wolff som inte kan stå, har svårt med andningen och svårt att hitta orden, men ändå sjunger av all sin kraft, tre föreställningar i veckan. Stora scenen är fullsatt fast pjäsen gått sedan förra året och jag sänker medelåldern i rummet rejält. Wolff berättar dels om Brel, dels om sitt eget liv. Och så sjunger han, till komp av både blåsinstrument, trummor, piano och dragspel.
Jag har inte lyssnat på Brel förrän nyligen och då bara Bowies cover av “Port of Amsterdam” (då sade Brel att han inte ville ge sina sånger till bögar). Nu blir jag väldigt förtrollad av folktonerna i chansontraditionen. Jag kommer hem och spelar dels Wolffs skiva som kommit ut i samband med föreställningen, dels Brel själv och engelska covers. Undantaget är dock “Seasons in the Sun” – Brel är känslosamt sorglig men Terry Jacks är rent smör medan Wolffs svenska version har rejält med svart humor.
Rekommenderas varmt! Både musiken och pjäsen!
Tack för den lockande recensionen! Jag har inte sett den här uppsättningen men hoppas att hinna göra det.
Ursäkta att jag pratar om något helt annat, men jag läste just din recension i SvD av Fiskarmännen och blev glad att märka att du hade invändningar som liknar mina – ett tag trodde jag att jag var galen som den enda som tycker att boken är illa skriven. Jag tröttnade också på hur författaren fastnade i sina liknelser. Han staplade starka bilder på varandra för att säga vad det var SOM, men lät det aldrig synas i skildringarna av vardagen. Och när han påstod att modern var som en fågel som visste precis allt hennes barn gjorde – men hon märkte ju inte hur de drogs mot undergången? När sedan en av pojkarna hux flux hade läst Achebes Allt går sönder och jämförde sig med huvudpersonen, då var det inte bara långsökt utan ett i mitt tycke skamlöst försök att knyta ihop sin egen berättelse med ett mästerverk. Nej, min uppfattning om författaren är att hans kompisar uppmuntrat honom “Wow, du skriver ju BRA! Fortsätt skriva!” – fast kompisarna inte vet vad de talar om.
Jag har också känt mig ganska ensam om att inte älska den boken, så tack för kommentaren! Jag håller helt med om liknelserna (och Achebe).