Hazmat Modine gör väldigt speciell musik. Kolla upp!
Konstnärlig serieroman om sorg
Ny tidskrift: Skrået
Kolla in Författarcentrums nya digitala tidskrift, ”Skrået” för intressanta texter om skrivande.
Bibliotek och bokhistoria
Ur Ola Wikanders otroligt intressanta ”I döda språks sällskap”. Och en påminnelse om att det mesta vi tar för givet är ganska nytt. Till exempel att böcker har titlar. När det handlar om antika verk som till exempel Iliaden och Odyssén är det bibliotekarier och andra bokadministratörer som långt senare har bestämt titlarna. Innan dess katalogiserades de just efter inledningsmeningarna.
O vreden gudinna, besjung…
Musa, berätta om mannen…
Umeå
Den här helgen har jag varit på ett drygt dygnslångt besök i Umeå, som just haft sitt Pride. Det märktes överallt med olika aktiviteter och utställningar – men materialiserades också i band som färglade ett annat ganska kalt stängsel.
Jag höll ett föredrag, fick en ros. Och åkte hem igen, till vardagen. Men det var fint att göra en avstickare åt ett helt annat håll.
Vad gjorde du när du var sjutton år?
Själv kämpade jag varje dag med gymnasiet, som jag bara ville hoppa av. Jag ägnade bitvis mer tid åt att surfa på folkhögskoleprogram, än på plugget (därför gick jag i slutänden fyra år istället för tre). Ännu mer tid gick åt till att dammsuga hyllorna på biblioteket – jag läste ofta 10 diktsamlingar per dag och upptäckte även HBTQ-böcker. Jag var kär för andra gången, men olyckligt. På grund av astma och långvarig depression gick jag gymnasiet på distans, hade inga klasskompisar och umgicks väldigt lite med jämnåriga. Men stegvis började jag komma ut i världen mer, efter flera väldigt tuffa år. Jag gick på mina första andakter hos kväkarna. Jag jobbade på katthem som volontär och fick känna att jag kunde göra skillnad, att jag behövdes och kunde ta ansvar. Och jag hängde mycket på sidan poeter.se där mina dikter blev lästa och där jag hittade vänner genom att läsa deras dikter.
Med den nya asyllagen kommer hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år få besked om att dom ska utvisas den dag dom blir myndiga. Istället för att få vara tonåringar kommer dom leva i otrygghet och utan framtidstro.
Alla 17-åringar ska ha rätt till en trygg morgondag. Skriv under för att ändra lagen!
Inledningsmeningsrecension
Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen ”Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, ”blue”, känslostämning. Men också om vilse, ”lost”, både i betydelsen ”förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.
Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:
”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”
”I min familj har saker en förmåga att försvinna.”
”Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”
”En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”
”Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”
Och en avslutande mening:
”Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”
”Gå vilse. En fälthandbok” heter i original ”A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.
På svenska finns även ”Det avlägset nära” och ”Män förklarar saker för mig”.
Ett angeläget samtal
Bibliotek Botkyrka har precis uppdaterat sin hemsida, så nu är den ren och snygg och mera lättanvänd än tidigare. Där finns info om biblioteken, öppettider, katalog – men också alla planerade evenemang. Bland annat ett samtal mellan mig och författaren Lina Axelsson Kihlblom, den 13:e oktober. Läs mer här
Coacherna
Miniserien ”Coacherna” på SVT Play är nog det roligaste jag sett på länge. Med Lena Endre, Cecilia Frode och Vanna Rosenberg i huvudrollerna. Samtidskommentarer blandas med en intrikat intrig – och massor av humor. Genom en välgjord dramaturgi med tydlig progression mellan avsnitten, där karaktärerna utvecklas (eller snarare invecklas) och saker går åt fanders, blir komiken en extra krydda men tar aldrig över helt.
