Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

Bokrapporter / BoU 4 kommentarer

Är det bara jag som hittar en melodi i titeln till Gunnar Ardelius debut? Hela dagen har jag gått runt och nynnat som om det vore en popsång jag fått på hjärnan.

En annorlunda ungdomsbok. 120 sidor, men sällan särskilt mycket text på sidorna. Ingen intrig, bara spridda scener ur ett förhållande. Två blir ihop. Två älskar varandra över allt annat. Kärleksschlagern börjar skorra. Två gör slut. Det är sött på ett icke-sliskigt sätt. Det är sorgset, mot slutet. Fint är ett ord som jag försöker undvika, men här är mest av allt just: fint.

Helt enkelt: Hjärtevärmande. Pluspoäng utdelas för fnitterväckande, nyskapande metaforer.

“Kom hit jag måste kontrollera en sak.” Hon sträcker ut armarna mot honom. “Jag ska räkna alla dina leverfläckar och skriva upp resultatet i min blåa bok. Jag räknar dem varje dag fortsättningsvis, det kan vi väl vara överens om?”

Kortrecensioner – Noveller

Bokrapporter / Klassiker / Novellsamlingar 4 kommentarer

Mirja Unge – Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt – som måste vara allt annat än obearbetat – känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!

Nikolaj Gogol – Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse – jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.

Guy de Maupassant – Rosalie Prudent
En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn – men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse.

Anton Tjechov – Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.

A Solitary Blue

Bokrapporter / BoU 6 kommentarer

Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.

När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, “Professorn”, låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.

I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling – att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.

Mio min Mio

Bokrapporter / BoU / Hyllning 5 kommentarer

Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.

Vad kan jag säga mer? Mio min Mio är en av de bästa böckerna jag läst i år.
L

 

Ä
S

2 novellsamlingar

Bokrapporter / Novellsamlingar 2 kommentarer

Kerstin Norborgs Missed abortion innehåller 14 noveller. De är alla väldigt stämningsfulla och poetiskt skrivna. På något sätt “typiskt nordiskt”: luftigt, ljust, som björkträ och svensk juni. Döden och graviditet är vanliga teman. Det är oftast välskrivet, det är såpass fängslande att jag läst om boken tre gånger. Tre av novellerna är riktigt bra, men många har jag i efterhand inget minne av alls. Jag kan inte sluta tänka att det kanske är för fint och tillrättalagt. Att det råder brist på friktion, brist på det som inte passar in.

Någon liknande hade jag väntat mig av Cecilia Davidssons Utan pengar, utan bikini. Men dessa tolv noveller är alltid obehagliga och ologiska. Här gnager det och skaver och jag är alltifrån irriterad till skräckslagen. Även om helhetsintrycket inte alls är fulländat så känner jag mig fortfarande häpen, stum av beundran. Den inledande novellen heter passande nog Första snön och handlar om en förälder som inte orkar med sitt ansvar. Bättre kan det inte bli, inte ett onödigt ord, här har Davidsson full kontroll och håller mig i ett järngrepp. Även så i titelnovellen Utan pengar, utan bikini. Det påminner om fotografer som lyckas göra sina bilder smutsiga genom att använda en rå blixt och sträva bort från perfektionen.

Davidsson och Norborg är varandras raka motsatser. Om Norborg skrev en novellsamling till skulle jag absolut läsa den, men aldrig med samma känslor som när jag nu girigt längtar efter att låna Cecilia Davidssons Vänta på vind och En av dessa nätter.

Mörk motdöd

Bokrapporter / Hyllning / Poesi 2 kommentarer

Jag såg Bernard Noël på Göteborgs poesifestival 2007 och det har bitit sig in. Etsat sig fast.

Modernista har gjort en god gärning när de givit ut Motdöd, ett urval av Noëls dikter från nästan femtio års tid, i en välgjord översättning signerad Kristoffer Leandoer. En mustig diktsamling full av kroppsdelar och genomsyrad av kvalitet. Rekommenderas starkt!

 

och kroppens hålrum
rör vid himlens
och jag sover
som en gud stiger upp i faderns strupe
man måste säga
nej till nej och nej till inte nej
man måste tillbaks genom huden och tömma ut allt inuti
man måste sätta ögonen i den hudlöses röda sida
och slicka märgen ur hans ryggrad
och ramla ner i det hålet
och klafsa runt i hans mage

Nattvakten

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker 6 kommentarer

Sarah Waters är en författare som jag å ena sidan vill läsa, å andra sidan är för tillknäppt för att uppskatta. Nattvakten är en förhållandevis mogen och seriös roman, men även om den är spännande och får mig att vilja läsa vidare så blir jag aldrig fångad på det sätt som en riktigt bra bok kan åstadkomma. Jag engagerar mig inte på djupet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.

Det mest intressanta med Nattvakten är att den börjar 1947, till största delen utspelar sig 1944 och slutar 1941. Först på slutet avslöjas händelser som antytts genom hela boken. Vad som stör mig är att vissa saker som väcker nyfikenhet utelämnas. Det är okej att lita på läsarens fantasi, men här finns hål som i mina ögon förminskar bokens värde. Vad hände med Vivien efter att hon försvinner ut ur bild 1944? Jag vill veta!

Det som gör mig allra mest besviken är att det inte hade behövts så mycket mer för att detta skulle bli en bra bok. Tyvärr är språket klichérikt och snarare effektivt än välgjort och även det som händer lämnar en del att önska. Sexscenerna ska vi inte tala om, de är så tantsnuskpinsamma att jag inte vet om jag ska skratta, rodna, fnittra eller gråta.

Nattvakten är underhållande, men ingenting mer.

6/10

Radioröster

Bokrapporter / Hyllning / Poesi Lämna en kommentar

Hur många diktsamlingar idag handlar om rasism? Och hur många av dem är dessutom riktigt, riktigt bra? Jag har nyss läst en, Ida Börjels Skåneradio. Experimentellt, bara det att Börjel valt bort rutinexperimenterandet och gjort sitt alldeles egna utforskande av människans ensamma inre och språkets gråzoner.

Skåneradio är till synes ordagranna avskrifter av program dit radiolyssnare kan ringa in och prata i direktsändning (men jag gissar att fantasi finns inblandad). Jag har aldrig stått ut med sådana program, men på papper och med oklar verklighetsanknytning blir det plötsligt spännande att läsa de enahanda klagovisorna som blandar högst verkliga problem med paranoia.

Diktsamlingen fängslar mig och – varning för överanvänt ord – berör. Alldeles för få av arterna i den samtida lyrikfaunan är så här annorlunda, högkvalitativa och viktiga.

9/10

Bitterfittan

Bokrapporter / Romaner 9 kommentarer

Maria Svelands Bitterfittan är snabbläst och svårsläppt med sin ringa mängd sidor och sitt lättlästa sätt att presentera inte särskilt lättsamma teman. När jag köpte Bitterfittan för flera månader sedan skämdes jag nästan. Kanske för att jag fått helt fel intryck av vilken sorts bok det var. Kanske för att jag egentligen inte var särskilt sugen på att läsa den. Kanske för att mina fördomar säger mig att böcker som kan köpas på Konsum inte är värda min uppmärksamhet. Hursomhelst förpassades Bitterfittan till bokhyllan och där stod den tills min mamma lånade, läste och blev lyrisk. Då växte min nyfikenhet. Rejält.

Bitterfittan har en stark berättarinna som påminner mycket om mig själv under de år då jag hade som mest problem med min egen och andras inställning till min könsidentitet och sexuella läggning. De åren då jag var som mest arg över den begränsade könsroll jag förväntades hålla mig inom. Bitterfittan sjuder av en sund ilska och en berättarlusta som använder språket väl – inte experimentellt, men effektivt och lekfullt.

Jag har med besked slutat ångra att jag köpte den här knallrosa pocketen, ty den är värd sin vikt i guld. Jag stör mig på vissa generaliseringar – slutsatserna är väldigt rimliga men argumentation brister ibland – riktigt så enkel som den framställs är inte världen. Detta är dock jordnötter i sammanhanget. Jag gläder mig över att Maria Svelands debut smyckar topplistorna och kan köpas på Coop. Jag önskar bara ännu mer debatt kring budskapet, både det jag känner igen och det jag tvekar inför. Har du läst Bitterfittan är jag säker på att du har tankar att dela med dig av. Varsågod! Kommentarfältet och Tekoppen väntar spänt.

Den allvarsamma leken – Stadsteatern

Söderberg, Hjalmar / Teater och pjäser Lämna en kommentar

Den allvarsamma leken är en välskriven roman som jag slukat med både sorg och vällust. Jag var rädd att bli besviken när den nu gjort om till teater. De första minutrarna satt jag som på spikar och tänkte: “Det här går inte, det blir tre timmars plåga”. Sedan tog det fart – ordentligt. Även om jag såg svagheter så kan jag nu, dagen efter, knappt minnas dem. Det intryck som dröjer kvar är en förundran och känslan av Den allvarsamma leken inte kunde ha omvandlats till teater på något bättre sätt än detta. Daniel Lind Lagerlöf (manus och regi) har struntat i realismen, gått in för experimentalitet och öververklighet.

Scenografin gjorde mig häpen: Två speglar som hämtade ut ett lustigt hus förvränger allt de ska återge. Ett avkapat skeppsskrov står med nosen mot taket. Två kistor. I övrigt: Skrivmaskin, stol, madrass, lakan. Inget mer. Påkläderskor, som skådespelarna inte låtsas om, rusar in och hjälper till med utstyrslar som ska bytas. Mellan det att någon går från ena änden av scenen till den andra kan flera år passera.

Pjäsen låter de älskande stå långt ifrån varandra på scenen, även då de ska sitta vid samma bord, och gestaltar det avstånd som inte kan överbyggas eftersom vi aldrig blir varandra. Skådespelare som inte är med i en scen står kvar och iakttar vad som pågår. Det får mig att tänka på hur många människor som spökar i varje situation genom att finnas i de närvarandes tankar, till exempel den bedragna i detta otrohetsdrama. Det skriks stundom så att spottdroppar stänker – agerandet är fysiskt och kraftfullt, utan att bli ansträngt. Mycken möda har lagts på birollerna. Särskilt intryck gör Markel (Mats Qviström) och Baron Freutiger (Peder Falk).

I Ett dockhem var jag ledsen över att man gjort en fars för att slippa tala allvar. Här skrattar jag ofta, utan att det förtar allvaret. Jag bryr mig och irriteras över att det är så många personer i salongen: Jag skulle vilja vifta bort dem som flugor för att göra upplevelsen helt till min egen. Det handlar visserligen om oss alla men ändå så mycket om mig själv.

Gustaf Skarsgård spelar Arvid så att det gör ont – osympatisk, mänsklig och ångestriden. Lydia (Livia Millhagen) är ett undanglidande skogsrå som jag aldrig blir klok på, Dagmar (Liv Mjönes) är flickaktigt kokett. Älskarinnan och hustrun är varandras motsatser. Kombinationen säger mycket om Arvids – och Söderbergs? – kvinnosyn. Arvid och Lydia skadar varandra ömsesidigt, men Arvid har berättarens övertag. Jag blir djupt nyfiken på För Lydia och beundrar Den allvarsamma leken mer än någonsin förut.