Katter, poesi med mera – 3 bokbilder

Jag tycker förresten om att Prousts ”På spaning” står bredvid Pullman trilogi ”Den mörka materian” och Radcliffes ”Udolphos mysterier” – i min egen bokhylla, åtminstone! Föreställer mig att de trivs tillsammans. Här med allvarlig katt!

Jag tycker mycket om Kjell Espmarks dikter om tid, släkt och minnen. Allvarligt och tillbakalutat.

Apropå Fröding, vars samlade dikter jag är halvvägs igenom – det här förblir nog för evigt min Fröding-favvo!

 

Kärleken som inte vågar yppa sitt namn

Känner du till frasen ”the love that dare not speak it’s name”? Jag har känt till den länge, men trott att det var Oscar Wilde som myntade den. I själva verket kommer orden ur en dikt av Lord Alfred Douglas, också kallad Bosie, som var Wildes älskare.

Här är hela dikten. Den är ganska lång, men väldigt läsvärd!

[IMAGE]

I dreamed I stood upon a little hill,
And at my feet there lay a ground, that seemed
Like a waste garden, flowering at its will
With buds and blossoms. There were pools that dreamed
Black and unruffled; there were white lilies
A few, and crocuses, and violets
Purple or pale, snake-like fritillaries
Scarce seen for the rank grass, and through green nets
Blue eyes of shy peryenche winked in the sun.
And there were curious flowers, before unknown,
Flowers that were stained with moonlight, or with shades
Of Nature’s willful moods; and here a one
That had drunk in the transitory tone
Of one brief moment in a sunset; blades
Of grass that in an hundred springs had been
Slowly but exquisitely nurtured by the stars,
And watered with the scented dew long cupped
In lilies, that for rays of sun had seen
Only God’s glory, for never a sunrise mars
The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt,
A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss
Uprose; and gazing I stood long, all mazed
To see a place so strange, so sweet, so fair.
And as I stood and marvelled, lo! across
The garden came a youth; one hand he raised
To shield him from the sun, his wind-tossed hair
Was twined with flowers, and in his hand he bore
A purple bunch of bursting grapes, his eyes
Were clear as crystal, naked all was he,
White as the snow on pathless mountains frore,
Red were his lips as red wine-spilith that dyes
A marble floor, his brow chalcedony.
And he came near me, with his lips uncurled
And kind, and caught my hand and kissed my mouth,
And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend,
Come I will show thee shadows of the world
And images of life. See from the South
Comes the pale pageant that hath never an end.’
And lo! within the garden of my dream
I saw two walking on a shining plain
Of golden light. The one did joyous seem
And fair and blooming, and a sweet refrain
Came from his lips; he sang of pretty maids
And joyous love of comely girl and boy,
His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades
Of golden grass his feet did trip for joy;
And in his hand he held an ivory lute
With strings of gold that were as maidens’ hair,
And sang with voice as tuneful as a flute,
And round his neck three chains of roses were.
But he that was his comrade walked aside;
He was full sad and sweet, and his large eyes
Were strange with wondrous brightness, staring wide
With gazing; and he sighed with many sighs
That moved me, and his cheeks were wan and white
Like pallid lilies, and his lips were red
Like poppies, and his hands he clenched tight,
And yet again unclenched, and his head
Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death.
A purple robe he wore, o’erwrought in gold
With the device of a great snake, whose breath
Was fiery flame: which when I did behold
I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth,
Tell me why, sad and sighing, thou dost rove
These pleasent realms? I pray thee speak me sooth
What is thy name?’ He said, ‘My name is Love.’
Then straight the first did turn himself to me
And cried, ‘He lieth, for his name is Shame,
But I am Love, and I was wont to be
Alone in this fair garden, till he came
Unasked by night; I am true Love, I fill
The hearts of boy and girl with mutual flame.’
Then sighing, said the other, ‘Have thy will,
I am the love that dare not speak its name.’

Poesiklassiker på internet

Äldre böcker är fria från upphovsrätten och finns därför lätt att få tag i på nätet. Min favorit är poesi, som är lättare att läsa på skärm än tjocka klassiker. Nyligen har jag läst Edgar Allen Poes ”The Raven” på nätet och blivit väldigt förtjust i denna räta, välrimmade, hemska saga.

Som en del av min fascination inför Oscar Wilde har jag också läst den ännu hemskare ”Ballad of Reading Gaol”, som han skrev efter sin tid i fängelse. Den skildrar en dömdsdömd man, men också de övriga fångarnas ångest och plågor. Allt på mycket vacker språk, förstås – för det är ju Wilde vi talar om!

Nu ska jag ta itu med Gunnar Björlings samlade verk, som tillhandahålls via Litteraturbanken. Vilken enorm rikedom därute! Dessutom bjuder Youtube på en del inspelade dikter. Vem har till exempel inte längtat efter att få höra T. S. Eliots ”The Wasteland”?

Har du några tips på klassiker i e-form?

IMG_2354[1]

IMG_2355[1]

När moskéer brinner

När individer utan empati, eggade av empatilös politik i en empatilös tid, riskerar andras liv genom att kasta brandbomber mot lokaler där människor vistas, lokaler som råkar vara religiösa – då är det dags att påminna sig själv och alla andra om vissa grundläggande värderingar som vi inte får tappa bort.

Allas rätt till sin egen tro och att få utöva den.

Allas rätt till att tala vilka språk som helst och alla andras medvetenhet om att språk alltid är rikedom, alltid är tillgång och resurs.

Allas rätt till trygghet, rätt att rota sig, rätt att slippa rädsla för rasism.

Vi är tyvärr långtifrån att dessa rättigheter är en självklarhet och om vi någonsin ska nå dit så behöver vi kämpa!

Veganska morotspannkakor med kardemumma

pannak

För ett tag sedan skrev jag om Vegotekets veganska pannkakor och lovade att börja laga mycket pannkakor. Nu har jag hittat min egen hittillsvarande favoritversion av receptet! Jag gör likadant men har i 1 finriven morot, en släng kardemumma och en skvätt kanel. Underbart ursmaskigt blir det!

(Ingredienserna i övrigt, citerat från Vegoteket:

  • 7,5 dl soja- eller havremjölk
  • 4 dl vetemjöl
  • 3 msk sojamjöl
  • 1 msk maizena
  • 3 msk rapsolja, flytande mjölkfritt margarin eller smält mjölkfritt margarin (att ha i smeten)
  • Salt
  • Vegetabiliskt matfett att steka i

Julie Otsuka – When the Emperor was Divine

Vad händer med vår bräckliga tolerans när världen står i brand? Överlever vår känsla för andras människovärde den rädsla och misstänksamhet som ett världskrig innebär?

Julie Otsukas senaste bok, ”The Buddha in the Attic”, skildrar i vi-form ett kollektiv av japanska kvinnor. Hennes debutbok ”When the Emperor was Divine” har istället ett koncentrerat fokus, där några få individer lodas på djupet och många scener utarbetas in i minsta detalj. Olika kapitel kretsar särskilt kring någon av medlemmarna i den familj som skildras, samtidigt som de övriga alltid finns med i bilden, som aktörer eller som saknad, minnen, skuggor.

Detta grepp ger upphov till en hel annan berättelse än när Otsuka i ”The Buddha in the Attic” ger oss en mening per person och låter oss få uppleva en hel tid, en stor mängd människor. Samtidigt är det i stort sett samme ämne som skildras, även om det hanteras med annan berättarteknik. I båda böckerna belyser Otsuka hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget – och det är verkligen ingen vacker historia. Med tanke på hur osynliga dessa berättelser hittills har varit är det definitivt på tiden att de kommer upp i ljuset och blir omtalade.

När ”The Emperor was Divine” tar sin början är pappan i familjen redan internerad. Samma dag som bomberna föll över Pearl Harbor blev han hämtad, utan att få klä om till annat morgonrock och tofflor. Han fick ta med sig en tandborste – inget mer. Som alla japaner misstänktes han för förräderi. Nu har det blivit resten av familjens tur att ryckas upp ur sin bekanta värld. Den lilla normalitet de har lyckats upprätthålla, trots pappans frånvaro och en växande fientlighet, krossas av ett plakat som kungör att de på ett visst datum måste infinna sig för tranport till annan ort. Mamman gör alla förberedelser som tänkas kan, inklusive att döda hunden. Därefter får mamma, son och dotter åka tåg ut i Utahs brännheta öken. I tre år ska baracker utan någon form av hemtrevnad vara det enda hem de har. En kollektiv bestraffning drabbar alla som anses ha fel rötter.

”The Buddha in the Attic” slutar med att japanerna lämnar orten och ingen vet vad som händer med dem – en ovisshet som visar på det faktum att ingen visste om japanerna, som varit grannar och vänner, ens var i livet under den tid då de måste visas i läger. Här får vi däremot en bild av den långsamma, smärtsamma återanpassningen efter krigets slut. Ingenting kan bli som förut, eftersom alla är ärrade av vad som har skett. Hur kan en människa känns sig hemma i samhället efter att en gång ha pekats ut som ovälkommen?

Är det något som Otsuka sätter fokus på så är det just hur människor som har ”assimilerats”, blivit en del av ett annat land än sitt hemland eller fötts av föräldrar med rötter i en annan världsdel, inte ses som fullvärdiga medborgare. Inte i vardagen, när de inte ens kan äta på vilken restaurang som helst, för att bara vissa går med på att servera japaner. Definitivt inte när kriget är ett faktum och de kan förknippas med fienden. Då blir etniciteten, som aldrig har varit oviktig, det enda som spelar någon roll.

Det här är en hemsk berättelse, full av detaljer att förfäras över. Det märks att Otsuka har tagit del av många berättelser, men gjort dem till sin egen. I denna täta kortroman samspelar språkkänsla med berättarpatos. Efter två särpräglade och viktiga böcker från en vässad författare ser jag definitivt fram emot Otsukas nästa bok – vare sig den dröjer kvar i samma ämnessfär eller utforskar andra horisonter.

Klassiska Kulturbråk – Ann Jäderlund-debatten

Jag kände inte till radiodokumentärserien ”Klassiska kulturbråk” från 2011, men så rekommenderade läraren på kritikkursen jag går att vi skulle lyssna på avsnittet om Ann Jäderlund-debatten på 80-talet.

Oh så intressant! Könsroller och olika poetiska skolor och kritikerns rättigheter och skyldigheter. Olika perspektiv. Tillbakablickar. Och så Ann Jäderlunds röst!

Den hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig.

jäderl