Ur Ola Wikanders otroligt intressanta ”I döda språks sällskap”. Och en påminnelse om att det mesta vi tar för givet är ganska nytt. Till exempel att böcker har titlar. När det handlar om antika verk som till exempel Iliaden och Odyssén är det bibliotekarier och andra bokadministratörer som långt senare har bestämt titlarna. Innan dess katalogiserades de just efter inledningsmeningarna.
O vreden gudinna, besjung…
Musa, berätta om mannen…
Jag blir bara mer och mer förtjust i essägenren ju fler essäer jag läser. Jhumpa Lahiri skriver i ”Med andra ord” kort, klart och kraftfullt om språk, exil och identitet, utifrån att hon som etablerad amerikansk författare blir besatt av italienskan – och börjar om med sitt skrivande på ett språk hon nyss lärt sig.
Jag har länge känt till Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, men nu när jag äntligen tar itu med att läsa den är jag chockad över hur explicit sexuellt det är – både incestuösa känslor och relationer mellan kvinnor, redan i del två – och hur mycket medicinhistoria som gömmer sig i berättelsen.
Bim Eriksson, ”Det kändes lugnt när mina känslor dog”. Snyggt (men läskigt) tecknat om känslor, genus och berättande!
Svetlana Carstean och Athena Farrokhzads ”Trado” innehåller tre häften, skrivna och översatta av två poeter i tätt samarbete. Spännande och välskrivet om livets och översättningens villkor.
”För Kvalia” av Hanna Riisager – skickligt skriven poesi som håller sig precis på gränsen till det alltför välgjorda.
Ja, vad gör en pjäs till klassisk? Och hur funkar klassikerna idag? Dessa frågor diskuterar Alle Eriksson, Aleksa Lundberg, Carl-Michael Edenborg och Åsa Sarachu i radioprogrammet ”Vad är en dramaklassiker?”. Radio när den är som bäst!
Jag dricker te…
…fyller min papperskalender (här med författarbesök i Karlskoga), väntar på att mina progressiva glajor ska levereras och börjar känna mig en smula gammal…
…står i regnet och har tappat både paraplyet och tygkassen med böcker, som vanligt…
…förundras över livet som tränger sig fram i alla stadens sprickor…
…tycker som vanligt mest om blommorna när de börjar vissna…
…gapskrattar åt bokomslag på jobbet…
…läser Woolfs essäer och Emily Dickinson i Ann Jäderlunds översättning…
…gläds åt att min mejl vet precis vad jag behöver…
…och annars så lever, jobbar, skriver jag mitt bästa. Om någon skulle vilja se alla bilder jag spottar ur mig, i realtid, så heter jag @tekoppenstankar på Instagram.
LLP, Tekoppen
Tidningsomslag. Inget filter. Små nazisttomtar?!
Forna dagars tidskriftsdesign <3
Inledningen i Agnes von Krusenstiernas debutbok: ”Jaha. Livet är ett paradis med förbjudna frukter som måtte vara bra goda att äta av.”
Ett bortglömt lånord: backfisch (tonårsflicka).
Hittat i min mammas bokhylla: en lånebok, fyrtio år försenad.
varför blåsa på livets ljus
med allt detta tal
om liv eller död…?
/Erik Lindegren, ur ”Vinteroffer”, 1954
Jag är i Bryssel. Skulle ha åkt hem igår, men så blev det inte, på grund av terrordåden. Tack och lov hade jag bokat en flight vid femtiden på kvällen och inte vid åttatiden på morgonen. Nu försöker jag fördriva tiden tills jag vet något om hur, och när, jag kan komma hem. Allt är än så länge väldigt oklart.
Större delen av gårdagen kändes det osmart att gå ut, så jag följde nyhetssändningarna non-stop. Men på kvällen fick jag ro att läsa ut två böcker som jag redan var mitt uppe i. ”En underjordisk dagbok” av Dostojevskij (samma som i tidigare översättningar kallas ”Anteckningar från källarhålet”) och ”Konst: Essäer om extas och skamlöshet” av Jeanette Winterson.
Dostojevskijs korta och ganska tidiga bok om en elak och vidrig man var riktigt bra och intressant på många sätt och vis. Jag har tidigare inte läst mer än ”Brott och straff” och det var länge sedan, men nu kom jag på vad jag tyckte om med Raskolnikov: rösten som är så personlig och stark och verkligen sveper med sig berättelsen utanför alla ramar. Så är det här också. Huvudpersonen känns levande i allt sitt hat och självhat.
Wintersons konstessäer var tyvärr ganska uppblåsta och självförhärligande i tonen på ett sätt som inte gav mig samma glädje som hennes prosa. Sättet att såga allt realistiskt skrivande och alla ”vanliga romaner”. Hylla Konstnären som någon som har en Vision och direkt kunna säga vad som är (och inte är) KONST. Inte se något värde i något som inte är KONST. Samtidigt beklaga sin icke-litterära uppväxt och se ner på alla som inte kan sin litteraturhistoria utantill.
Men det fanns en del bra citat:
”Konsten kräver långa tidssträckor. I likhet med katter har böcker ingen armbandsklocka.”
”Vem som helst kan dra ner på kraften – det är inte så man skapar en mjukt rundad ton. En mjukt rundad ton som fungerar på oss är en stark ton som konstnären utsatt för väder och vind.”
”[…] författares verk är inte en kartläggning av deras kön, sexualitet, mentala och fysiska hälsa. Vi tänker ju inte värva dem till flottan – vi försöker bara bekanta oss med deras verk.”
“My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think.”
I think we are in rats’ alley
Where the dead men lost their bones.
“What is that noise?”
The wind under the door.
“What is that noise now? What is the wind doing?”
Nothing again nothing.
“Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?”
I remember
Those are pearls that were his eyes.
“Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”
But
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent
Den här passagen ur T. S. Eliots ”The Waste Land” har, som slutet antyder, en dialog med Shakespeare (”The Tempest”, eller på svenska ”Stormen”, närmare bestämt).
Men det finns också en sen Pink Floyd-låt som ”pratar med” antingen Shakespeare, eller Eliot, eller båda:
”I think I should speak now”
”Why won’t you talk to me?”
”I can’t seem to speak now”
”You never talk to me”
”My words won’t come out right”
”What are you thinking?”
”I feel like I’m drowning”
”What are you feeling?”
”I’m feeling weak now”
”Why won’t you talk to me?”
”But I can’t show my weakness”
”You never talk to me”
”I sometimes wonder”
”What are you thinking?”
”Where do we go from here?”
”Where do we go from here?”
(ur ”Keep Talking” på albumet ”The Division Bell”, som släpptes 1994)
Jag läste T. S. Eliots ”The Waste Land” för länge sedan, på litteraturvetenskapen. Och var inte så värst jätteimponerad.
Nu läste jag igen. Flera gånger. På både svenska och engelska. Nu förstår jag inte vad jag inte förstod, då. Men det är det härliga med läsning (och årens gång).
April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
*
Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.
*
Unreal City,
Under the brown fog of a winter dawn,
A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.
*
That corpse you planted last year in your garden,
Has it begun to sprout? Will it bloom this year?
Or has the sudden frost disturbed its bed?
Oh keep the Dog far hence, that’s friend to men,
Or with his nails he’ll dig it up again!
*
“What shall I do now? What shall I do?
I shall rush out as I am, and walk the street
With my hair down, so. What shall we do to-morrow?
What shall we ever do?”
The hot water at ten.
And if it rains, a closed car at four.
And we shall play a game of chess,
Pressing lidless eyes and waiting for a knock upon the door.
*
We think of the key, each in his prison
Thinking of the key, each confirms a prison
Jag tyckte mycket om Erik Lindegrens ”mannen utan väg” när jag läste den, för – inser jag nu – åtta år sedan. Det känns som igår… Hur som, i förra veckan hittade jag en av hans senare diktsamlingar, ”Sviter”, på Myrorna. Den fick följa med mig hem och blev genast läst.
Jo, ”Sviter” innehåller intressant och emellanåt också njutbar poesi. Men jag förstår varför inledningen till dikten ”Arioso” är det som många minns av Lindegren. Den är så citerbar – och när det handlar om att beröra så är den verkligen i en klass för sig:
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu.
Det var också givande att läsa resten av ”Arioso”, för den är mycket längre. Det säger något om vad vi använder av en poet. Vad vi glömmer. Lindegren var en av de viktigaste poeterna bland de modernistiska 40-talisterna. Idag omnämns ”mannen utan väg” fortfarande som ett banbrytande verk, men de som läst Lindegrens samlade dikter är nog lätträknade.
Samtidigt finns inledningen till ”Arioso” med i massor av dödsannonser. Där lever ett andetag av hans diktning, vilket är mer än vad många andra kan skryta med. Att bli flitigt citerad i dödsannonser är kanske det allra bästa sättet att verkligen vara aktuell som poet?
