När seriebiografier är som bäst

Den här matiga serieromanen har jag vistats i ett tag nu – och haft en oerhört spännande läsresa. Julie Birmant och Clément Oubrerie berättar om Pablo Picasso via en av kvinnorna han målade (hundratals gånger), älskade och lämnade: Fernande.

Berättelsen börjar med Fernande, som nu är gammal och inte ihågkommen av någon alls. Hon minns sin ungdom – bortgift vid sjutton års ålder för att hon var gravid, ett hemskt äktenskap fullt av övergrepp. När hon rymmer och blir modell i Montmartre är det en enorm frihet, hur fattig hon än är.

Hon möter Picasso och de tillbringar flera år tillsammans, om än ogifta. Picasso är ung, lovande och med instabil konflikt. Han befinner sig i ständigt konflikt med Matisse men hittar också vänner, bland annat Gertrude Stein och Alice Toklas (scenen där Gertrude säger ”Toklas, I love you!” <3), målar och når till sist fram till sitt alltmer kubistiska uttryck. Någonstans längs vägen uppstår en klyfta mellan honom och Fernande, som ingen av dem klarar av att överbygga.

Oerhört väl tecknad och berättad! Rekommenderas för alla som gillar Picasso och/eller serier 🙂

Jag älskar Zelda

Äntligen – det fjärde samlingsalbumet! Zelda tar vidare det som Nemi påbörjade och gör det lovande till rent guld.

Det här är arga serier, men jag sätter världsrekord i serieskratt. Här är dessutom strippformatet utnyttjat ännu bättre än i tidiga Zelda. Neidestams punchlines är verkligen drabbande.

Allra bäst den sköna föreningen av respekt och respektlöshet. Det här är serier som inte skonar någon. Allra minst Zelda själv. Men som ändå alltid har hjärtat på precis rätt ställe.