Denna hemsida använder cookies som lagras i din webbläsare, vilket du enligt lag behöver godkänna.
Urval av cookies
Den här hemsidan använder bara nödvändiga cookies, som behövs för att säkerställa dess funktionalitet. I praktiken finns därför inga cookies att välja bort, vilket du kan kontrollera genom att fälla ut de olika kategorierna nedan.
Alltid aktiv
Necessary cookies are required to enable the basic features of this site, such as providing secure log-in or adjusting your consent preferences. These cookies do not store any personally identifiable data.
Inga cookies att visa
Functional cookies help perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collecting feedback, and other third-party features.
Inga cookies att visa
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics such as the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Inga cookies att visa
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Inga cookies att visa
Advertisement cookies are used to provide visitors with customized advertisements based on the pages you visited previously and to analyze the effectiveness of the ad campaigns.
Calles farmor hamnar på sjukhus och visar sig ha lungcancer. Det påverkar hela hans liv, särskilt eftersom sorgen över pappans plötsliga död kommer upp till ytan igen. Samtidigt pågår livet som vanligt – gymnasiet, fotandet, det nyväckta intresset för en granne, lillebrorsans besatthet av att kunna allt, verkligen allt om marsvin.
”Ett litet hål i mörkret” är skriven i korta stycken, med poetisk täthet och inte ett enda onödigt ord. En bok som fick mig att läsa långsamt, att uppskatta språket och att gå genom de svåra händelserna tillsammans med Calle, att gråta när det var som värst.
En oerhört väl utförd ungdomsroman. Ett konstverk och en angelägen berättelse.
Den sjunde november dog Leonard Cohen. Samma dag fikade jag med min moster, som varit ett fan av Cohen sedan innan jag föddes, och diskuterade hans senaste skiva. Jag frågade vad ”hineini” betyder, ordet som kören sjunger i ”You Want It Darker”. Else kunde flytande hebreiska och behövde inte tänka efter många sekunder. Det betyder ”Jag är här.”
Jag valde versen i Elses dödsannons. Det blev: ”Hineini, hineini. I’m ready my lord.” För att Cohens död blev ett sätt för Else att förstå att hon var själv var sjuk och snart skulle dö. Och för att hon uttryckte så tydligt att hon var både färdig med och nöjd med sitt sjuttiotre år låna liv. Hon skulle ha fyllt sjuttiofyra år i juli.
*
När jag växte upp hade jag en enda släkting i Stockholm: Else. Hon var den som satt barnvakt, som ryckte in när det behövdes, även när jag blev äldre. Hon fanns alltid där, hon ställde alltid upp. Eftersom hon inte hade egna barn blev jag det barn hon gav massor av sin tid och berättade för om sitt liv.
Som liten hade jag hebreiska bilderböcker, där jag inte förstod texten men gillade bilderna. När jag var större köpte hon alltid med sig presenter från sina årliga besök i Israel, där hon bott i elva år. Örtteet Luisa. Lea Goldbergs dikter. Etgar Kerets noveller.
När jag flyttade hemifrån och inte längre kunde gå ut med mina föräldrars hund, Diva, blev det Else som rastade Diva varje dag. Hon gick all in för att vara hundvakt. Badade, borstade, gosade, satt bredvid och läste, bakade födelsedagstårtor av hönsfärs och rivna morötter.
Else var en väldigt hängiven människa. Hon bakade och lagade mat för att kunna bjuda andra. Hon virkade åt diverse barn i bekantskapskretsen.
*
”You want it darker” kommer alltid att vara en låt som hjälper att mig minnas Else. Liksom ”Farewell Angelina” med Joan Baez, som hon gav till mig på en skiva när jag var tonåring.
Shut the eyes of the dead not to embarrass anyone Farewell Angelina The sky is embarrassed and I must be gone
*
Mindre än en månad efter att Cohen hade gått vidare tappade Else talförmågan på ett barnkalas och fick åka därifrån i ambulans. På sjukhuset hittade de tumörer i lungorna, i hjärnan, på skelettet.
Sedan blev det sämre dag för dag. Fyra månader är ingenting för en sjuttiotreåring som innan dess inte tagit en enda medicin och hundpromenerat minst en timme per dag.
Sin sista tid fick Else tillbringa på en alldeles fantastisk palliativ avdelning på Stockholms sjukhem. Efter det att läkaren kallat dit alla anhöriga och sagt att det var ungefär tolv timmar kvar, höll Elses hjärta ut i ganska exakt en vecka, varav hon var bortom medvetande de sista fem dagarna och smärtfri mesta tiden.
Hon dog torsdagen sjätte april och begravdes i måndags, den tionde april.
*
Jag är tacksam för allt jag lärt mig av Else, både innan och efter hennes sjukdomsbesked. För att jag fick vara där för henne, som hon alltid varit där för mig.
