“My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think.”
I think we are in rats’ alley
Where the dead men lost their bones.
“What is that noise?”
The wind under the door.
“What is that noise now? What is the wind doing?”
Nothing again nothing.
“Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?”
I remember
Those are pearls that were his eyes.
“Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”
But
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent
Den här passagen ur T. S. Eliots ”The Waste Land” har, som slutet antyder, en dialog med Shakespeare (”The Tempest”, eller på svenska ”Stormen”, närmare bestämt).
Men det finns också en sen Pink Floyd-låt som ”pratar med” antingen Shakespeare, eller Eliot, eller båda:
”I think I should speak now”
”Why won’t you talk to me?”
”I can’t seem to speak now”
”You never talk to me”
”My words won’t come out right”
”What are you thinking?”
”I feel like I’m drowning”
”What are you feeling?”
”I’m feeling weak now”
”Why won’t you talk to me?”
”But I can’t show my weakness”
”You never talk to me”
”I sometimes wonder”
”What are you thinking?”
”Where do we go from here?”
”Where do we go from here?”
(ur ”Keep Talking” på albumet ”The Division Bell”, som släpptes 1994)
Tack för länken till Pink Floyd, den kände jag inte till! Jag älskar The Waste Land. När jag var sjutton läste jag den så mycket att jag lärde mig flera sidor utantill nästan utan att märka det. (Flera år senare brukade jag recitera dem för mig själv medan jag simmade.) Ändå, eller kanske därför, känns det så gott i själen att läsa om raderna du skriver ut.
(Det här är Jenny B från Kulturdelen, men det brukar alltid strula när jag försöker byta konto så kommentaren kommer från mitt beautybloggar-alias.)
Kul att du har en så nära relation till Eliots öde land! Kan tänka mig att den passar fint att recitera under ett simpass