Käre Terry,

Vi har haft en lite ambivalent relation de senaste åren.

Jag upptäckte dig i tonåren, genom att min familj fick kassar med pocketböcker av en vän till min pappa. När han läst ut dem fick vi dem och vi slukade allihop hungrigt dessa papperssamlingar som rymde så mycket mer än sin trycksvärta.

Mamma älskade häxorna, jag älskade bibliotekarien, pappa älskade allt. Vi skickade sms till varann igår. ”Har du sett?” ”Nej!”  ”Vilken sorglig dag!” Det var verkligen sorg vi kände. Jag minns vår chock när vi fick veta att du hade blivit sjuk. Vår oro för att du inte skulle skriva fler böcker. Det gjorde du, vi köpte dem, men jag tror inte att någon läste dem.

För sanningen är att jag har gått vidare. Ett tjugotal böcker räckte för mig. Sedan kunde jag din värld och dina skämt utantill. Det kan jag fortfarande. Min älskade bibliotekarie, i vars fotspår jag gått, rent yrkesmässigt och även övertagit hans vana att säga ”Ook”.  DÖDEN, råttornas död, Nanny Ogg, Mormor Vädervax, Margrat Vitlök, Vimes, kapten Morot, patriciern, Rensvind…

Jag lämnade dig bakom mig, men Skivvärlden är fortfarande en del av mig. Jag säger fortfarande ”Ook” med jämna mellanrum. Dessutom har min sambo nyligen börjat läsa dina böcker och när han berättar så minns jag. Vi kan skratta tillsammans. Vi kan dela din värld.

Vila i frid nu! Du skrev så mycket om DÖDEN och jag minns alla scener där han kommer för att hämta någon och de frågar vad som ska hända nu. ”VAD TROR DU SJÄLV?”, frågar DÖDEN och när de har berättat vet vi att det de säger kommer att hända dem. De som tror på reinkarnation reinkarneras. De som tror på ingenting efter döden, de försvinner.

Jag hoppas att du är nöjd med det du trodde skulle hända. Och att du har gott om banana daquiri. Hälsa råttornas död från mig! Ett PIP, istället för ett RIP.

Hälsningar från ett ex som alltid kommer att minnas dig