(Stillbilder ur dokumentären ”Marguerite Duras århundrade” av Pierre Assouline. (I och för sig tror jag inte att Duras någonsin slutade förakta, hon har ett ganska levande, dynamisk förakt även i sina sena böcker. Men är det något en inte ska kräva av Duras så är det nog konsekvens!))
Har nog glömt länka till Jessica osv.’s podd där jag var med. Lyssna gärna. Om trans, ätstörningar, skönhetsideal och liknande.
Bokstavskombinationen HBT uppkom för att markera en gemensam kamp för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Sedan kom ett Q till för att även få med de queera perspektiven. Och queer är ett brett begrepp, så HBTQ täcker allt – eller?
Njaej. Det gör ju inte det.
Dels har förkortningen HBTQIA börjar användas, där I står för intersexuella och A för asexuella. Sedan finns det ju andra perspektiv på könsuttryck/-identiteter och sexualiteter som går bortom normen. BDSM, till exempel. Eller polyamori.
Själv definierar jag mig som pansexuell, vilket inte finns med i någon förkortning jag sett. (Pansexuell är ett alternativt begrepp till bisexuell som inte utgår från enbart två (“bi”) möjliga könsidentiteter.)
Dessutom har fler och fler börjat vända på HBTQ och skriva QTBH, för att markera att homosexuella inte kommer först och är viktigast. Om jag håller en föreläsning kan jag prata om och problematisera detta, men när den chansen inte finns – ja, vad ska en skriva, egentligen?
Fördelen med HBTQ är ju att det är ganska inarbetat och välkänt, i jämförelse med alternativen. Men det duger ju inte i längden som argument för att inte ompröva förkortningens giltighet.
Att lägga till fler och fler bokstäver känns inte helt optimalt. Det borde gå att hitta på ett helt annat ord som inte är en förkortning. Men vilket? Det får tiden utvisa. Helt klart är att behovet finns. Och språk är inte statiska, hur mycket språkpoliser än vill tro det.
Min andra bok blev antagen för vad som känns som en evighet sedan. Därefter har det varit flera omarbetningar för att få den bättre och sedan ännu bättre. Under hösten som varit har jag och en underbart tålmodig, men också uppfinningsrik och engagerad, redaktör suttit och pillat och bollat i varenda liten formulering. Till sist var alla nöjda och manuset skickades till tryckeriet.
I januari är den helt och hållet Ute i världen. Inte min längre. Fritt fram för vem som helst att läsa och tolka. Jag har redan hunnit ha första intervjun. Nu andas jag ut i pausen mellan Till Tryck och Ute. Det är ganska skönt.
“Doris drar” – kanske inte Pija Lindenbaums allra bästa bilderbok, den hamnar för min del ganska mycket i skuggan av mer oväntade berättelser, men här finns en vardag som nog många kan känna igen. Om att rymma och hävda sig själv. Viktiga saker!
Bokhylla i solsken. Finns det något vackrare?!
Från i morse. Jag bara älskar när Ibid posar på perfekta Instagram-sätt. Han liksom lägger sig bredvid böcker och bara ber om att bli förevigad tillsammans med dem. Underbar katt! Och kaffe + katt + kreativt skrivande = en ganska trevlig morgon!
Konstnärlig snippseriebok. Helt perfekt att bläddra sig igenom, men tål också att återvändas till.
Jag sitter på pendeln och hostar. Först tänker jag inte på det så mycket. Jag är ju förkyld. Sedan blir andetagen allt raspigare. Vad är det som händer? Visst luktar det rök här, även om jag är väldigt täppt? Ja, kvinnan som sitter mittemot och tuggar tuggummi har nog rökt precis innan hon klev på och därför får jag allt svårare med andningen. Jag får flytta till en annan del av tåget och ta mediciner.
I vanliga fall, när jag inte dras med någon förkylning, störs jag inte alltför mycket av personer som nyss har rökt. Däremot får jag varje dag andningsbesvär på grund av personer som står och bolmar. Jag har inhalator i väskan, om det inte är så illa. Och kortisontabletter, om det är riktigt illa.
För till skillnad från vad många insändarskribenter verkar tro så handlar krav på utökade rökförbud inte bara om hypokondriker som är rädda för att få lungcancer av passiv rökning, eller om personer som är fina i kanten och ogillar röklukt. För vissa av oss handlar det om alls kunna andas.
Den som har astma går omkring med kronisk inflammation i luftrören. Daglig korisonmediciner lindrar, men rökning tenderar att reta de redan inflammerade luftrören så att en astmatiker får svårt att andas. Akutmedicin kan hjälpa i stunden, men ger också jobbiga biverkningar.
För mig innebär min astma att jag varje dag inskränks av rökande. Jag kan helt enkelt inte befinna mig i närheten av någon som röker. Om du står i en kö och röker kan jag inte stå i den kön. Om du går över ett övergångsställe och röker blir det svårt för mig att korsa gatan. Om du står inne i busskuren och röker kan jag inte stå där – hur mycket det än regnar.
Jag kan inte ha picnic i en park. Jag kan inte äta på en uteservering. Inte gå på utomhuskonsert. Men hur mycket jag än försöker undvika situationer där folk röker, så åker jag dagligen pendel – inklusive byte – och står därför tre gånger per dag på utomhusperronger där jag har ett fasligt sjå med att försöka hitta någonstans att vara ifred. Det står alltid folk och röker mest överallt och när jag väl har hittat en plats som verkar säker så kan jag ofta inte stå kvar i mer än trettio sekunder innan någon i närheten tänder en cigg. Då får jag irra runt igen och försöka bevara min andningsförmåga så gott det går.
Det handlar helt enkelt om att rökande på offentlig plats gör mig oerhört otrygg. Och du som läser det här vill förstås inte bidra till att astmatiker jagas hit och dit. Därför har jag konstruerat ett test som används innan en cigg tänds.
Om det inte finns någon människa i närheten, eller bara människor som du helt säkert vet att de INTE har astma, vänta ändå med att ta fram tändaren. En fråga återstår nämligen:
Om den risken föreligger – rök inte! Det kan verka grymt, men vet du vad? Det handlar om att astmatiker ska kunna andas. Det handlar om simpel jävla hänsyn.
En stark och läskigt vältecknad serieroman om hur livet kan bli. Ens bästa vän bara dör, fast han är ung och frisk. Mitt i sorgeprocessen och alla minnen slutar ens efterlängtade graviditeter i ömsom utomkvedshavandeskap, ömsom missfall.
På slutet grinar jag hejdlöst. För att det är så sorgligt och sedan ändå blir så fint. Agazzi håller mitt hjärta i näven – och kramar tårarna ur det.
Syster förlag har efter några få böcker etablerat sig som en av de mest intressanta svenska serieförlagen. Kul!
