Halfdan Piskets serietrilogi

Halfdan Pisket är en dansk serietecknare som har fått sitt stora genombrott med trilogin om sin pappa James: ”Desertör”, ”Kackerlacka” och ”Medborgare”. Vi får följa James Pisket som växer upp i gränstrakterna mellan Armenien och Turkiet. Ett folkmord har nyss ägt rum och strider pågår fortfarande. I utkanterna av den byn finns ”de ansiktslösa” – turkiska soldater som hotar befolkningen. De ger James hans första stora trauma genom att skjuta hans bäste vän. Sorgen blir en djup depressionen med återkommande epilepsiattacker.

Som inkallad i den turkiska armén deserterar James – och dödar på kuppen sin överordnade. Fängelsetiden fungerar som ramberättelse för den första boken, i en ström av bilder där minnen blandas med mardrömmar och tortyr. När James så småningom släpps har han ingenting att återvända till: familjen och byn är slagen i spillror.

Det är nu han reser han till Danmark för att arbeta, med ett förfalskat pass. Det är i Danmark han kommer att fortsätta leva större delen av sitt liv och till sist bli medborgare, men det här är verkligen ingen framgångssaga. James bildar två familjer, men klarar inte av ansvaret som far. Han självmedicinerar sin epilepsi med hasch och försörjer sig som langare. Det leder inte bara till nya fängelsevistelser, utan också är nära att kosta honom hans liv.

I dessa tre serieböcker får vi följa ett komplext människoöde som är påfallande konstnärligt skildrat. Halfdan Piskets säregna tecknarstil fångar mörkret och skräcken i faderns liv, men också repetitionen och ledan. I bilderna finns inga andra färger än svart och vitt – men det här är en trilogi med många nyanser, som fångar livets gråzoner och tecknar ett porträtt av en allt annat än enkel människa, utan att vare sig förminska eller försköna honom.

Vill du veta mer? Halfdan Pisket finns intervjuad i flera medieformer: ett radioreportage i P1:s Kulturnytt, ett klipp från SVT Nyheter och en artikel i Skånska Dagbladet. Och följ @halfdanpisket på Instagram om du gillar att ha snyggt tecknade seriebilder i ditt flöde!

Tack till Kartago förlag för friex

Bokslut över läsåret 2017

Under 2017 läste jag 250 böcker, varav…

  • 73 romaner
  • 63 faktaböcker
  • 46 diktsamlingar
  • 22 serier
  • 11 novellsamlingar
  • 15 bilderböcker
  • 8 ungdomsböcker
  • 6 kapitelböcker
  • 6 småbarnsböcker

Det kan låta mycket, men knappt en femtedel (47 stycken) av böckerna var tjockare än 250 sidor. Och kvalitet är ju inte detsamma som kvantitet. Jag skulle säga att jag hade ett väldigt bra bokår – och 83 av böckerna jag läste tyckte jag var mer än bara bra.

Hela 107 böcker läste jag på grund av någon yttre anledning: till juryn jag sitter i, till en recension, som research… Till exempel läste jag 41 böcker om skrivande (och skummade mångdubbelt fler) till den bok jag skrev under året, ”Skrivet om skrivande”.

Den författare som kom i topp i år var Ian McEwan, med 8 böcker. Efter att ha läst mina första böcker av honom förra året bestämde jag mig för att plöja hela hans författarskap, men än har jag några titlar kvar.

Jag ser väldigt mycket fram emot bok- och läsåret 2018!

Mats Jonsson – ”Nya Norrland”

Serietecknaren Mats Jonsson debuterade 1998 med ”Unga norrlänningar”. Sedan dess har han givit ut flera självbiografiska album: ”Hey Princess”, ”Pojken i skogen”, ”I detta satans rum” och ”Mats kamp”. Det har också blivit ett par kapitelböcker inspirerade av Jonssons barndom. Mats Jonsson är nämligen oerhört trogen det autofiktiva temat – och vill berätta om hela sitt liv i serieform. Han personliga och uttrycksfulla tecknarstil är lätt igenkännlig.

I ”Nya Norrland” återvänder Jonsson till sina rötter, i den egna uppväxten och släkten men också i Norrlands historia. Samtidigt målar han upp en nutidstillvaro ”söder om söder”, som stressad småbarnsförälder och ofrivillig medlem i bostadsrättsföreningens styrelse. Med sig själv och sin egen familj som exempel visar han på de förändringar som Sverige har genomgått – och de som skulle behöva ske i framtiden. Jonsson resonerar från vänster, men med pragmatism snarare än radikala förhoppningar. Hans uppväxtort Bollstabruk, med nedlagda butiker och en allt äldre befolkning, blir en illustration av nuläget.

För vad händer när skogsindustrin är så automatiserad att den sysselsätter väldigt få, samtidigt som Norrlands trä generar stora vinster till skogsbolagen? Varför ses den norrländska glesbygden som en belastning, när det är i norr som Sveriges värdefulla naturresurser finns? Vad skulle ändras om vinsterna istället stannade där träden fälls? Och varför är det fortfarande så stigmatiserat att vara same?

Den självbiografiska samtidsskildringen i ”Nya Norrland” känns både angelägen och drabbande. Det större perspektivet med Norrlands historia är inte alls ointressant, men Jonsson proppar de 260 seriesidorna överfulla. Materialet hade räckt till flera böcker – och då också fått chansen att vecklas ut i sin fulla rätt.

 

Tack till Galago för friex!

”Grattis, Svea Fors!”

När jag häromdagen gjorde en lista med 2017 års transböcker så glömde jag minst en – nämligen ”Grattis, Svea Fors!”, en lättläst kapitelbok med text av Ebba Berg och bild av Carl Flint. Jag har inte läst de tidigare delarna i serien ”Barnen i Lyckeskolan”, men det här är en vardaglig berättelse om Svea som ska fylla år och vill bjuda in hela klassen. Tyvärr tycker hennes pappa att hon bara får bjuda några stycken, men hon kommer på ett knep…

Det faktum att Svea tidigare har hetat Simon är en bisak i boken och när det behandlas så är det med självklarhet. Därför är det lite tråkigt att förlaget har missat en liten detalj: på bokens första uppslag ser vi ett klassfoto och i texten under bilden står det fortfarande ”Simon Fors”. I övrigt är detta en fin liten bok för den som just håller på att lära sig läsa på egen hand och texten är därefter – kort och okomplicerad, med helt okej illustrationer.

 

Tack till Olika förlag för friex!

”Lisbet och sambakungen”

Som bilden avslöjar var det full sommar när jag läste – och instagrammade om – den fenomenala barnboken ”Lisbet och sambakungen”, med text av Emma Karinsdotter och bild av Hanna Gustavsson. Men här på bloggen har den inte synts till, så det behövde åtgärdas innan året tar slut. ”Lisbet och sambakungen” är nämligen en historisk händelse i svensk barnboksutgivning. Inte för att den är normkreativ, utan för att den är en hejdundrande välskriven och originell bok som är lätt att jämföra med Pippi Långstrump.

I centrum står Lisbet som bor hos sin mormor, Sambakungen. De leker så vilt att det kan vara livsfarligt. Sambakungen är själv tämligen barnslig, med noll impulskontroll och det är ofta Lisbet som får agera vuxet. Dessutom ljuger Sambakungen gärna om det kan ge henne fördelar, men alla hennes märkliga berättelser om sitt yrkesliv som spion – och om sina minst lika originella flickvänner – är kanske inte helt osanna…

Lisbet älskar sin mormor och trivs för det mesta med henne, men kan också längta efter en mera vanlig tillvaro. Till hösten ska hon börja skolan och trots att Sambakungen redan sörjer hennes för evigt förlorade barndom så ser hon själv fram emot att få sätta sig i skolbänken. Särskilt om hon får gå i samma klass som Hani, en jämnårig som hon gärna vill lära känna närmre.

Emma Karinsdotter har tidigare skrivit vuxenboken ”Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig”. Hanna Gustavsson är tecknarstjärnan bakom ”Nattbarn” och ”Iggy 4-ever”. Självklart är hon även självlysande som barnboksillustratör. Jag ser verkligen fram emot fler böcker från den här superduon!

Ps. Jag har inte gett mig på glassagne-receptet som medföljer boken, men det verkar riktigt smarrigt. Ds.

 

Tack till Bonnier Carlsen för friex

Höstens transböcker

De senaste två åren har varit en riktig boom för transböcker – och den här hösten är inget undantag. Dels har det kommit hela fyra titlar där någon karaktär är icke-binär, nämligen…

  • Anna Ahlunds ungdomsbok ”Saker ingen ser”, en kollektivroman om ett gäng elever på den fiktiva skolan Sibylle Allmänestetiska läroverk, bland dem icke-binära Fride
  • Sara Bergmark Elfgrens ungdomsbok ”Norra latin”, som både bjuder på en icke-binär karaktär och flera andra som inte följer heteronormen
  • Sara Lövestam ”Finns det hjärterum”, fjärde boken om Kouplan

Dessutom har det kommit tre romaner för vuxna med uttalat transtema:

  • Laurie Frankels roman ”Saker som vi döljer”, som kom ut på engelska i år och har översatts supersnabbt – originaltiteln är ”This Is How It Always Is”. Om en familj där föräldrarna försöker hemlighålla att deras dotter är transtjej.
  • Anna Jakobsson Lunds fantasyroman ”Equilibrium”, där huvudpersonen Ari inte är vare sig man eller kvinna och där flera andra karaktärer är transsexuella.
  • Marcus Tallbergs roman ”Att vara Alice”, om en ung transtjej.

Dessutom har Tom och Edward Summanen släppt ”Trans, kön och identitet. Att arbeta inkluderande i Fk-6”, om hur skolan kan inkludera alla kön och icke-kön. I vår kommer dessutom Moa-Lina Olbers Croalls ”I mitt namn. En bok om att vara trans” som pocket.

Och så vill jag tipsa om två fantasyromaner med transtema som kom redan förra året, men som jag fick kännedom om först nyligen:

Seanan McGuires ”Every Heart a Doorway” och Anna-Marie McLemores ”When the Moon Was Ours”.

Vi har en vinnare!

Juryn för Kulturhuset Stadsteaterns Internationella Litteraturpris, som jag sitter med i, har utsett 2017 års vinnare: romanen ”Jag bekänner” av den katalanske författaren Jaume Cabré, utgiven på Nilsson förlag i översättning av Jens Nordenhök. Både översättaren och författaren vinner priset och delar lika på prissumman.

Motiveringen lyder:

En antik violin är den orgelpunkt kring vilken en familj och Europas historia rör sig över sekler. Skuld, ondska och försoning tvinnas, bryts och förs samman, allt i en rytmisk och musikalisk översättning av Jens Nordenhök, där solostycken i dur och disharmonier i moll, samlas ihop till inget mindre än en stor europeisk roman.

Läs mer här

Bildresultat för jag bekänner

Korrektur

Kvällskorr #skrivabok #skrivetomskrivande #korrektur

Jag är mitt uppe i korrekturläsningens fröjder – eller rättare sagt så har jag sedan sist hunnit glömma känslan av att vara vansinnigt trött på sin text och samtidigt vara tvungen att läsa den. Flera gånger på raken. Med vaken blick. Visst är det givande också, när jag upptäcker saker jag vill ändra, men hälften av gångerna är jag för hjärndöd för att komma på vad det borde stå istället…

Nu närmar jag mig slutet av den här korr-rundan i alla fall, men har ett femtiotal sidor kvar (av tvåhundrafemtio) att traggla mig igenom. Den här helgen är jag hundvakt åt mina föräldrar under helgen, så jag och den nioåriga blandrasdamen Diva varvar manuset med blöta ruskpromenader.

I vanliga fall korrläser jag hemma vid skrivbordet, intensivt uppvaktad av en katt som i bästa fall vill ligga bredvid mig på skrivbordet, men ännu hellre mellan mig och skrivbordet vilket inte är så ergonomiskt – och när han börjar borra in sina klor i min arm av ren kärlek så är det inte jättetrevligt… Men det gör sig bra på Instagram i alla fall:

Läser korrektur med en snarkande katt mellan mig och tangentbordet 😽 #katter #korrektur #caturday

Här kan du se en liten video där Ibid hjälper till att peka ut förbättringsområden i manuset…