I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en “bra hustru”. Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.
Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.
Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.