Månad: november 2015

Jag sitter på pendeln och hostar. Först tänker jag inte på det så mycket. Jag är ju förkyld. Sedan blir andetagen allt raspigare. Vad är det som händer? Visst luktar det rök här, även om jag är väldigt täppt? Ja, kvinnan som sitter mittemot och tuggar tuggummi har nog rökt precis innan hon klev på och därför får jag allt svårare med andningen. Jag får flytta till en annan del av tåget och ta mediciner.

I vanliga fall, när jag inte dras med någon förkylning, störs jag inte alltför mycket av personer som nyss har rökt. Däremot får jag varje dag andningsbesvär på grund av personer som står och bolmar. Jag har inhalator i väskan, om det inte är så illa. Och kortisontabletter, om det är riktigt illa.

För till skillnad från vad många insändarskribenter verkar tro så handlar krav på utökade rökförbud inte bara om hypokondriker som är rädda för att få lungcancer av passiv rökning, eller om personer som är fina i kanten och ogillar röklukt. För vissa av oss handlar det om alls kunna andas.

Den som har astma går omkring med kronisk inflammation i luftrören. Daglig korisonmediciner lindrar, men rökning tenderar att reta de redan inflammerade luftrören så att en astmatiker får svårt att andas. Akutmedicin kan hjälpa i stunden, men ger också jobbiga biverkningar.

För mig innebär min astma att jag varje dag inskränks av rökande. Jag kan helt enkelt inte befinna mig i närheten av någon som röker. Om du står i en kö och röker kan jag inte stå i den kön. Om du går över ett övergångsställe och röker blir det svårt för mig att korsa gatan. Om du står inne i busskuren och röker kan jag inte stå där – hur mycket det än regnar.

Jag kan inte ha picnic i en park. Jag kan inte äta på en uteservering. Inte gå på utomhuskonsert. Men hur mycket jag än försöker undvika situationer där folk röker, så åker jag dagligen pendel – inklusive byte – och står därför tre gånger per dag på utomhusperronger där jag har ett fasligt sjå med att försöka hitta någonstans att vara ifred. Det står alltid folk och röker mest överallt och när jag väl har hittat en plats som verkar säker så kan jag ofta inte stå kvar i mer än trettio sekunder innan någon i närheten tänder en cigg. Då får jag irra runt igen och försöka bevara min andningsförmåga så gott det går.

Det handlar helt enkelt om att rökande på offentlig plats gör mig oerhört otrygg. Och du som läser det här vill förstås inte bidra till att astmatiker jagas hit och dit. Därför har jag konstruerat ett test som används innan en cigg tänds.

1. Titta dig omkring åt alla håll. Finns det människor inom fem meters omkrets? (Fem meter kan verka mycket, men faktum är att bara några få procent av cigarettröken syns, så den påverkar folk längre bort än du tror.) Om det finns människor mindre än fem meter bort: vet du säkert att ingen av dem har astma?

Om det inte finns någon människa i närheten, eller bara människor som du helt säkert vet att de INTE har astma, vänta ändå med att ta fram tändaren. En fråga återstår nämligen:

2. Finns det risk för att någon person vars astmastatus du inte vet säkert kommer att komma i närheten under den tid som det tar för dig att röka klart ciggen?

Om den risken föreligger – rök inte! Det kan verka grymt, men vet du vad? Det handlar om att astmatiker ska kunna andas. Det handlar om simpel jävla hänsyn.