En väldigt häftig sonnettkrans. Jag förstår inte hur någon lyckas med det konststycket någonsin. Inger Christensen tar avstamp i fjärilar och landar i livsvillkoren. Jag älskar att jag fick stå i kö på biblioteket för en diktsamling från 1991!
Rörelse, stelhet och styrka – ett alltför påklätt urval
Utställning: Robert Mapplethorpe
Galleri: Christian Larsen, Stockholm
Den amerikanske fotografen Robert Mapplethorpe föddes 1946 och dog redan 1989 i aidsrelaterade komplikationer. När galleri Christian Larsen ställer ut ett mindre urval av Mapplethorpes fotografier har de, till skillnad från Fotografiska Museets utställning 2011, valt bort alla kontroversiella, homoerotiska nakenbilder där lack och könsorgan står i centrum. Istället dominerar porträtt, flankerade av stilleben.
När Mapplethorpe avbildar blommor eller föremål finns alltid en rörelse i bilden. Komponenter strävar åt olika håll och ger upphov till dynamik. Det är alltid välkomponerat – men aldrig alltför stelt. Blommorna vänder sig åt helt olika håll. Skuggorna spelar och lever sitt eget liv. Vattnet i en vas reflekterar ljuset på egensinniga, skimrande sätt.
Bilden ”Flower arrangement” från 1984 liknar barockens blomstermålningar, men medan de skulle se livlösa ut om de återgavs i svartvit får Mapplethorpes bild en spänning genom sina olika nyanser, trots att samtliga tillhör gråskalan.
Här finns också representanter för Mapplethorpes experimentella stilleben, som snarare är djupt originella än lätt igenkännbara från konsthistorien. ”Watermelon and Knife” från 1985 är ett exempel på denna estetik. Ur en vattenmelon med dess melerade yta sticker en stor kniv upp. Tillsammans bildar frukten och kniven en slags triangel och runt frukten syns rökslingor som snarare slingrar sig än nöjer sig med att vara stillastående.
Ett annat, inte lika radikalt men ändå spännande exempel, är den betydligt tidigare ”Shell and Chrystal” från 1976. En stor snäcka tycks vända ryggen åt åskådaren och där en öppning antyds i skalet ligger ett kristallsmycke. Trots att titeln pekar på ett tomt skal framstår kristallen som levande – helt enkelt en annan sorts snigel.
Rent numeriskt är det porträtten som dominerar på utställningsväggarna. Mest berömd är ett av Mapplethorpes porträtt av sångerskan Patti Smith, som han stod mycket nära. Bilden är egentligen uselt komponerad och rörig, jämfört med Mapplethorpes övriga stilrenhet, men tillsammans med Smiths chockade uttryck blir det smutsiga och fula en annan form av komplexitet i bilden.
I tre bilder på Lisa Lyon, alla från 1982, syns hon först stående framför havet, klädd i klänning och med en amerikansk flagga hängande på sin utsträckta arm – en medvetet klichémässig bilden av den starka representanten för en nation. I en annan bild står hon naken med rumpan bakåtdragen, brösten framskjutna, armarna utsträckta och ögonen slutna. Här är hennes muskler i fokus och uttrycker en total kontroll över kroppen. Den tredje och sista bilden av Lyon är helt annorlunda: här står hon inne på en herrtoalett, hopsjunken och döljer ansiktet. All styrka är borta, nakenheten står för sorg istället för styrka.
De övriga porträttbilderna avbildar män. Andy Warhol, Robert Rauschenberg med flera står rakt upp och ner framför kameran. Bilderna är inte direkt mästerverk – snarare vardagliga porträtt. Av de avklädda männen märks bara två och då har skarpt beskurna bilder valts. Av Alistair Butler ser vi övre delen av hans bröstkorg och halsen, av Ken Moody ser vi inget mer än en pekande arm.
Här märks den stora bristen i en annars stark utställning, med en alltid lika sevärd fotograf. Att låta en så stor del av urvalet bestå av porträtt, som skulle ha kunnat finnas på vilket bokomslag som helst, ger inte rättvisa åt spännvidden och det explosiva i Mapplethorpes konstnärskap. Här finns starka bilder av nakna kvinnor, men de avklädda männen saknas nästan helt. Konstnären tycks ha tråkigt bland de korrekta herrporträtten och som åskådare är det svårt att uppbåda entusiasm.
Kanske vill galleriet ge fokus åt något annat än det redan sönderutforskade, kontroversiella och därmed tacksamma i Mapplethorpes konstnärliga gärning – men resultatet blir att blommorna och tingen bjuder på mer liv än människorna.
(Recension skriven för kritikkurs.)
Tofeta
Tofeta ska vara som fetaost, fast vegansk. Den liknar i konsistensen mera en mozzarella och påminner mycket om tofu – men är helt klart enormt mycket smaskigare än tofu att äta som den är. Jag gjorde mackor med Tofeta och soltorkad tomat. Smakens! Ska även funka bra i pajer etc. P
Priset var högt i den butik där jag hittills har hittat denna Astrid och aporna-produkt, nämligen Coop på Centralen. Jag betalar ogärna 42 kronor för en så liten ”ost”. Men den har inte lång hållbarhet så nu kunde jag köpa den för 19 kronor när datumet höll på att gå ut och det är den helt klart enormt värd!
Pistagedryck
Go Greens pistagedryck är osockrad och väldigt god – men en aning svår att skilja från deras övriga nötmjölksorter. Passar liksom dem alldeles utmärkt tillsammans med kakao. Nötter och choklad är alltid perfekt!
Helt sjukt absurt
Idag har alltså Socialstyrelsen meddelat mig att jag ”är”, får vara man. Som om jag inte redan var det. Som om det var deras grej. Nej, jag är inte mera nöjd med SYSTEMET nu än innan, jag hade fortfarande velat få bestämma själv och jag tycker att det är absurt, sjukt sorgligt att en myndighet kan låta en nämnd sitta och besluta vad jag ”är”, vad jag får vara.
Men faktum kvarstår. Hösten 2009 lyckades jag själv förstå att jag ÄR man. September 2011 började jag könsidentitetsutredning. April 2013 fick jag diagnosen transsexualism och kunde kort därefter påbörja hormonbehandling. I maj 2014 genomgick jag bröstborttagning. Och nu idag, i och med det här beskedet – som jag har väntat på ett bra tag – är jag så ”klar” med den här ”korrigeringen” (eller ännu sämre: det här ”bytet”) som jag kan bli. Från och med nu är jag färdigbehandlad. Jag kanske behöver en mindre operation för att snygga till ärr, jag kommer att behandlas med hormoner livet ut. Men utredningen är över och nu handlar det bara om att fortsätta med det som redan är och har blivit.
Samtidigt börjar något stort nu som jag inte har sett fram emot. Detta med att rodda i att personnummer verkligen byts överallt. Jag höll just på att ansöka om en examen. Det blir inte direkt lättare av att personnummer inte stämmer mellan nu och då jag gick kurserna.
Vi får se.
Ett efterlängtat sms
Fick just ett sms från sambon:
”Goda nyheter! Socialstyrelsen har fastställt att du är av manligt kön.”
Ps. Inga kommentarer
Under de åtta år då jag har haft den här bloggen har jag för länge sedan gett upp på att kommentera världens hemskheter och katastrofen. Visst läcker dylikt in ibland, men kanske inte just när något just har hänt. Då har jag som allra minst att säga i frågan, ojournalistiskt nog. Så om jag bloggar nonsens när allt är svart så är det här helt enkelt en blogg om nonsens – som litteratur, musik och att försöka ett liv i en alltför ofta alltför hemsk värld.
Rasism 1928 – och idag
Biblioteksbladet 1928, lektörsomdöme av Carl van Vechtens ”Negrernas himmelrike”:
Denna roman från den stora negerstaden Harlem i U. S. A. gör anspråk på att vara autentisk, en sak, varom det för anmälaren är omöjligt att yttra sig. Ytterst intressant är i alla händelser skildringen av representanterna för denna ras, som väl kunna tillägna sig de vitas yttre civilisation och alla deras laster men som stå främmande för denna kulturs inre betingelser. Får man tro förf., äro de bildade negrernas problem av synnerligen tragisk art, därför att de nya idealen äro oförenliga med deras barbariska drifter.
Så mycket som hänt sedan dess. Och så lite.
Sättet att dela upp människor i olika grupper, baserad på etnicitet och hudfärg, är tyvärr precis densamma.
Vi är mer medvetna idag om rasism, men också väldigt blinda om den dyker upp på lite för nära håll.
Vi ser att det här citatet är förkastligt. Men ser vi alla gånger då vi själva på samma sätt inte ser alla människor som lika mycket värda? Alla gånger då vi tänker att det finns bättre och sämre människor?
Det här är 88 år sedan. Jag hoppas att vi inte behöver vänta i 88 år innan alla uttryck för rasism som möter oss dagligen framstår som lika absurda som det här citatet.
Saknar du månne en HBTQ-bok i ditt liv?
Har du inte läst min HBTQ-bok än? Gör det gärna! Men om du inte vill låna, köp den inte var som helst. Köp den från LitteraturMagazinet.
