Den första av Bohmans böcker som jag läste var “Den andra kvinnan”, som jag kände mig måttligt förtjust i – de långa resonerande partierna drog ner intrycket av själva handlingen. Sedan läste jag ändå “Den drunknade”, som var en total käftsmäll. Och nu kastade jag mig över “Aftonland” när jag insåg att den fanns på Storytel.
Ett par dagar senare hade jag och Karolina genomlevt en spännande historia mitt i all vardaglighet – dessutom med en finurlig upplösning. Jag gillar Bohmans avslappnade sätt att skriva, det korta formatet, hur hon ser både ledan och magin i ett vanligt och bitvis lite tråkigt liv. Karolina är inte särskilt sympatisk som person, men inte heller så dramatiskt osympatisk. En bra balans.
Att konstvetenskapen så totalt får genomsyra – liksom i “Den drunknade” – är riktigt lyckat. Jag har kul åt Bohmans beskrivningar av akademi och kulturvärld, även om jag inte känner igen mig helt.
Och med tanke på att Karolina fascineras av symbolismen så är det passande att boken om henne är så symbolmättad. För att inte tala om ap-experimenten hon läser om på kvällarna, som blir en egen bihistoria…
Väldigt läsvärt!
