Denna hemsida använder cookies som lagras i din webbläsare, vilket du enligt lag behöver godkänna.
Urval av cookies
Den här hemsidan använder bara nödvändiga cookies, som behövs för att säkerställa dess funktionalitet. I praktiken finns därför inga cookies att välja bort, vilket du kan kontrollera genom att fälla ut de olika kategorierna nedan.
Alltid aktiv
Necessary cookies are required to enable the basic features of this site, such as providing secure log-in or adjusting your consent preferences. These cookies do not store any personally identifiable data.
Inga cookies att visa
Functional cookies help perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collecting feedback, and other third-party features.
Inga cookies att visa
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics such as the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Inga cookies att visa
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Inga cookies att visa
Advertisement cookies are used to provide visitors with customized advertisements based on the pages you visited previously and to analyze the effectiveness of the ad campaigns.
Jag upptäckte den danska författarinnan Tove Ditlevsen (1917-1976) när jag som sömnlös tolvåring sökte förströelse i mina föräldrars bokhylla. Där fanns flera av Ditlevsens böcker, utgivna i Trends pocketserie: ”Tove Ditlevsen om sig själv”, ”Tidigt på våren”, ”Gift”, ”Man har gjort ett barn illa”. Jag fängslades av hennes liv, men kanske framför allt av dikterna som glimtade till här och var i prosan.
Och Ditlevsen är en sådan författare som jag aldrig riktigt har kunnat släppa. Jag har skaffat fler och fler av hennes böcker, läst en del av dem, översatt hennes dikter på lediga stunder, känt mig lite besatt och förälskad och många gånger önskat att hon skulle få en svensk renässans.
Nu har det hänt! Ninni Holmqivst har nyöversatt ”Gift”, sista delen i Ditlevsens självbiografiska trilogi. Och till skillnad från många andra utgåvor av moderna klassiker så har Ditlevsen fått ett enormt genomslag, både på kultursidorna och i bloggosfären. Det är uppenbart att ”Gift” slår an något i samtiden, samtidigt som Ditlevsens språk och berättande charmar, rakt genom de nästan fyra decennier som gått sedan den skrevs.
Jag hoppas att många också hittar till Ditlevsens övriga författarskap – så gott som alla hennes romaner har tidigare översatts till svenska och de är ganska lätta att hitta på den antikvariska marknaden. Särskilt de första två delarna i den självbiografiska trilogin hoppas jag att många läser. De är egentligen nödvändiga för att verkligen förstå ”Gift” och finns samlade i volymen ”Tidigt på våren” (1974), i Vanja Lantz översättning.
Om min omläsning av ”Gift”, i Holmqvists svenska språkdräkt, går det att läsa i Svenska dagbladet. Och här är några få andra exempel ur den rika floden av rapportering:
Under en av sommarens varmaste dagar hade jag förmånen att få träffa Beate Grimsrud för ett samtal i Tantolunden, om Hornsgatan, existensen och en hel del däremellan. Läs intervjun här, men läs framför allt Grimsruds nya roman ”Jag föreslår att vi vaknar” – och läs hennes förra, ”Evighetsbarnen”, ifall du inte redan har gjort det.