Jag upptäckte den danska författarinnan Tove Ditlevsen (1917-1976) när jag som sömnlös tolvåring sökte förströelse i mina föräldrars bokhylla. Där fanns flera av Ditlevsens böcker, utgivna i Trends pocketserie: ”Tove Ditlevsen om sig själv”, ”Tidigt på våren”, ”Gift”, ”Man har gjort ett barn illa”. Jag fängslades av hennes liv, men kanske framför allt av dikterna som glimtade till här och var i prosan.

Och Ditlevsen är en sådan författare som jag aldrig riktigt har kunnat släppa. Jag har skaffat fler och fler av hennes böcker, läst en del av dem, översatt hennes dikter på lediga stunder, känt mig lite besatt och förälskad och många gånger önskat att hon skulle få en svensk renässans.

Nu har det hänt! Ninni Holmqivst har nyöversatt ”Gift”, sista delen i Ditlevsens självbiografiska trilogi. Och till skillnad från många andra utgåvor av moderna klassiker så har Ditlevsen fått ett enormt genomslag, både på kultursidorna och i bloggosfären. Det är uppenbart att ”Gift” slår an något i samtiden, samtidigt som Ditlevsens språk och berättande charmar, rakt genom de nästan fyra decennier som gått sedan den skrevs.

Jag hoppas att många också hittar till Ditlevsens övriga författarskap – så gott som alla hennes romaner har tidigare översatts till svenska och de är ganska lätta att hitta på den antikvariska marknaden. Särskilt de första två delarna i den självbiografiska trilogin hoppas jag att många läser. De är egentligen nödvändiga för att verkligen förstå ”Gift” och finns samlade i volymen ”Tidigt på våren” (1974), i Vanja Lantz översättning.

Om min omläsning av ”Gift”, i Holmqvists svenska språkdräkt, går det att läsa i Svenska dagbladet. Och här är några få andra exempel ur den rika floden av rapportering:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + elva =