För ett par månader sedan började jag göra ”bokmontage”, av omslag och författarfoton eller genrebilder, för att göra mina instagram-inlägg om böcker som jag lyssnat på lite roligare. Det har varit rolig och är definitivt något jag kommer att fortsätta med framöver. Här är de första nio bokmontagen, inklusive kort omdöme:
I början var jag fullkomligt bländad av Amanda Svenssons ”Ett system så magnifikt att det bländar”. Och jag förstår intrigsnåren mer när jag läser att Svensson inspirerats av logiken i såpor. Men jag tycker inte att bygget håller hela vägen i mål, även om jag är väldigt glad att jag läste.
Foto (med öppen licens): Thomas Griggs, hämtat från Unsplash
Marie Auberts första roman ”Vuxna människor”, översatt från norska av Cilla Naumann, utspelar sig i en sommarstuga i en norsk fjord. Huvudpersonen är barnlös och evigt singel. Hennes syster har inte bara sambo och bonusbarn, utan är också gravid. Kammarspelet tätnar ytterligare när deras mamma och styvpappa anländer.
Aubert skriver fram en klaustrofobisk stämning och skruvar upp känslorna i sina scener till ett lika vidrigt som underbart maxläge, utan att lämna realismen eller tappa kontrollen. Berättaren är inte så mycket opåtliglig som obehaglig – men det är ju ännu bättre!
Jag ser fram emot att också sätta tänderna i novellsamlingen ”Får jag följa med dig hem”, som just översatts.
Foto (med öppen licens): Seth Kane, hämtat från Unsplash
Jag tyckte mycket om Nina Lykkes ”Nej och åter nej”, men ”Nästa! En läkarroman” är inte ens i närheten av lika bra. Elin är en medelålders allmänläkare, som varit otrogen med sitt ex och blivit utkastad från villan där hon bott med sin man och de nu vuxna barnen.
Oförmögen att ta itu med den nya situationen sover hon på jobbet, för långa inre konversationer med skelettet Tage (!) och har ännu svårare än vanligt att stå ut med patienternas allt högre krav på henne. Det är emellanåt riktigt roligt – men också lite väl bittert och stillastående.
Foto (med öppen licens): Mathew Schwartz, hämtat från Unsplash
Jag tycker verkligen om språket i Sofia Stenströms ”Magic love pixie”, och själva berättelsen – om moderskärlek och modersdöd, mänsklig ensamhet och vägran att inlemma sig i vanligheten, kroppslighet och gränslös (ibland även destruktiv) sexualitet – är verkligen inte kattskit. Snarare kattguld och kristaller. Men slutet… det kom lite hastigt och sydde inte riktigt ihop säcken.
Foto (med öppen licens): Dan Farrell, hämtat från Unsplash
Helene Rådbergs ”Mammajournalerna” är en väldigt välskriven (själv)biografisk bok, med fokus på mammans självmord och liv. Materialet är minnen, brev och bilder, men också intervjuer. Fram växer en komplex berättelse: om hopp och drömmar, tristess och depression, äktenskap och skilsmässor, psykiatri och kvinnovillkor – och Sandviken. Läs!
Författarfoto: Johanna Arnström
”Årsboken” av Sven Olov Karlsson rymmer tolv lågmälda, läsvärda noveller om nu, då och dystopisk nära framtid. Varsamt utmejlsat och välskrivet, med särskild blick för arbete, utanförskap och drivkrafter.
Foto (med öppen licens): Dana DeVolk, hämtat från Unsplash
Lotte Möllers ”Bin och människor” är småputtrig och genuint trevlig, men lite rörig. De stora miljöfrågorna kring binas – och vår – framtid saknas nästan helt. Det är i och för sig ett villkor för att boken ska kunna vara just trevlig, men känns också en smula märkligt i längden.
Foto (med öppen licens): Boris Smokrovic, hämtat från Unsplash
Ulrika Knutsons ”Den besvärliga Elin Wägner” är intressant, eftersom Wägner är det – men den känns blek jämfört med till exempel Anna-Karin Palms Lagerlöf-biografi.
Knutson lägger stor vikt vid Wägners privatliv, på ett bitvis nästan skvallrigt sätt, samtidigt som hon inte riktigt verkar vilja beröra hennes kristna tro. Detta trots att Wägners ”besvärliga” sidor annars är väl representerade.
Sammanhanget och tiden är Knutson å andra sidan helt rätt person att skildra!
Jag blev väldigt fängslad av Lydia Sandgrens ”Samlade verk”, redan innan något spänningsmoment hade introducerats. Jag ville bara fortsätta vistas i boken och tyckte om hur mycket plats allt fick ta, det väldigt oforcerade berättarsättet. Men under den sista tredjedelen hade jag svårt att hålla intresset uppe, trots att det är då spänningen stiger, och jag tyckte nog mer om berättelsens då än dess nu. Hur som: en ovanligt mogen debutroman!
Författarfoto: Emelie Asplund