Peter Englund skriver true crime! Och han gör det bra, som den historiker han är, med fokus inte bara på mordutredning och snaskiga detaljer. Mordet på Kickan Granell i Hökarängen 1965 blir utgångspunkt för en intressant skildring av folkhemmet, miljonprogrammet, Stockholm och 50- och 60-talets samhällsomvälvningar.
Bilden i montaget är en inscannad sida ur Fib aktuellt, nr 3 1966.
Eric Roséns debutbok “Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” är en intressant och gripande uppväxtskildring om kärleken till en pappa som missbrukar – och som hamnar i fängelse, för ett mord han inte säger sig minnas och därför aldrig erkänner att han har begått.
Rosén skriver samtidigt varsamt och taggigt om klass och normbrott, och han har definitivt något att berätta. Men: det känns emellanåt lite långdraget. Och jämfört med t.ex. “Mig äger ingen” blir det uppenbart att Rosén skriver självbiografi på effektiv journalistprosa, snarare än livsomvälvande litteratur.
Författarfoto: Viktor Gårdsäter
Novellerna i Jonas Eikas “Efter solen” är queera, dystopiska och bitvis rejält experimentella, men med ett undantag – där en man försöker uppgå i en märklig himlakropp han hittat i öknen – motsvarade de inte mina högt ställda förväntningar.
Foto (med öppen licens): Thibault Penin, hämtat från Unsplash
Omslagsbild: Birk Horst
Anne Carson är alltid läsvärd. Så även i sin debutbok från 1986, först nu översatt till svenska av Niklas Haga. Inte min Carson-favorit, kanske, men här ryms många obändigt intressanta tankar – främst om eros och de gamla grekerna – och minst lika många underbara språkliga krumbukter.
Foto (med öppen licens): Flo Meixner, hämtat från Unsplash
Omslagsformgivning: Nina Ulmaja
Jag var inte direkt golvad av Tessa Hadleys “Syskonen”, men ändå sugen på att läsa “Sent på dagen”. Och först fängslades jag verkligen – av den akuta sorgeskildring och det dynamiska persongalleriet. Sedan gled det alltför mycket över i en otrohetsintrig jag redan läst för många gånger. Så: nja.
Foto (med öppen licens): Deanna J, hämtat från Unsplash
Jag har läst och gillat de två första delarna i Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, men sedan inte kommit vidare. Nu läste jag “Höstens skuggor” på Litteraturbanken och påmindes om hur härligt skrivet det är, så märgfullt – och väldigt intressant för oss som gillar sexualitets- och medicinhistoria. Sätter genast igång med del fyra!
Linda Boströms “Oktoberbarn” är en koncentrerad roman om psykiatri, skilsmässa, minne och att försöka hålla samman som människa och mamma, trots inre och yttre tryck. Välskriven och intressant, om än inte alls i klass med “Välkommen till Amerika”.
Dag Hammarskjölds “Vägmärken” är en modern klassiker jag är glad att ha läst, men även om jag hundmärker en del fina partier så är helheten mer intressant än inspirerande – särskilt Hammarskjölds besatthet av tanken på att offra sig är både fascinerande, provocerande och frånstötande.
Jag har nu läst i princip allt av Bodil Malmsten. Sist ut blev hennes enda omfångsrika roman: “Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, om den alkoholiserade skådespelaren Maurice som förlorat både fru och dotter och snart förlorar sitt jobb om han inte slutar komma bakfull till repetitionerna.
Malmsten är alltid Malmsten, men även om det här är hennes Stora Roman så hade den nog vunnit på att vara lite mer koncentrerad. Jag föredrar “För att lämna röstmeddelande tryck stjärna”. Och “Undergångarens sång”. Och “Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Och alla diktsamlingarna!
Elin Boardys “Nätterna på Winterfeldtplatz” handlar om Hedvig, tjugo år, som flyttar till Berlin för att komma undan sitt borgerliga familjeliv och hitta friheten – främst den sexuella.
Bland bisexuella, transpersoner, lesbiska och bögar på underjordiska klubbar hittar hon mycket riktigt något helt annat än sin gamla göteborgsvardag. Men det är sent 1920-tal och nationalsocialismen växer sig allt starkare, samtidigt som kommunisterna drömmer om röd revolution.
En underhållande berättelse, lättsam trots sitt bitvis tunga innehåll. Tror den kan passa mina elever väldigt väl!
(Fotot föreställer en fest på Magnus Hirschfelds institut för sexualvetenskap i Berlin, som också spelar en central roll i boken.)
Jag har länge haft New York-trilogin på min läslista. När jag väl började kunde jag inte sluta – sträckläste på ett sätt jag sällan gör. Tycker mest om första delen, men fascineras av alla, kommer inte försöka återge handlingen i någon och är mest av allt väldigt glad över att jag till sist tog itu med dessa postmoderna detektivromaner.
Först stör jag mig jättemycket på Phoebe, huvudperson i Wibke Brueggemanns “Lycka är för losers” (Love is for losers). Sedan börjar jag tycka om henne – och bli smått beroende av berättelsen.
Phoebes pappa dog innan hon föddes och hennes mamma, som är läkare, tillbringar nästan all sin tid ute i fält för Läkare utan gränser. Alltså bor Phoebe hos sin mammas bästa vän, Kate, som driver en välgörenhetsbutik och är överdrivet kär i sina perserkatter.
Den här våren är Phoebe besviken på sin bästis, som skaffat pojkvän och inte längre har tid att umgås. Själv ska Phoebe aldrig bli kär. Men när hon råkar släppa ut Kates ena perserhona, som löper och kommer hem gravid, börjar Phoebe jobba i välgörenhetsbutiken för att gottgöra Kate. Och där finns Emma – Emma med väldigt blåa ögonen, som gör Phoebe både glad och nervös…
Det är befriande med en så bitchigt egoistisk huvudperson, som samtidigt framstår som både väldigt begriplig och högst sympatisk. Det här en rolig, fartfylld och underhållande ungdomsbok med en oförglömlig berättarröst – kanske lite långdragen i slutet, och jag är inte alltid helt vän med Amanda Svenssons översättning, men jag kommer definitivt tipsa mina elever om “Lycka är för losers”.
Jag har tidigare bara läst – och verkligen gillat – Thomas Manns kortromaner. “Buddenbrooks” är inte alls någon kortroman, men däremot en sjusärdeles tegelsten! Rolig och sorglig om vartannat, med karaktärer jag kommer att minnas länge. Nu är det definitivt dags för “Bergtagen”.
(Byst av Ulla Scholl, fotograf Manfred Eberlein, hämtad från Wikimedia. CC 4.0, bilden ändrad av mig genom att omslaget monterats in, samt insta-filter.)
För ett par månader sedan började jag göra “bokmontage”, av omslag och författarfoton eller genrebilder, för att göra mina instagram-inlägg om böcker som jag lyssnat på lite roligare. Det har varit rolig och är definitivt något jag kommer att fortsätta med framöver. Här är de första nio bokmontagen, inklusive kort omdöme:
I början var jag fullkomligt bländad av Amanda Svenssons “Ett system så magnifikt att det bländar”. Och jag förstår intrigsnåren mer när jag läser att Svensson inspirerats av logiken i såpor. Men jag tycker inte att bygget håller hela vägen i mål, även om jag är väldigt glad att jag läste.
Foto (med öppen licens): Thomas Griggs, hämtat från Unsplash
Marie Auberts första roman “Vuxna människor”, översatt från norska av Cilla Naumann, utspelar sig i en sommarstuga i en norsk fjord. Huvudpersonen är barnlös och evigt singel. Hennes syster har inte bara sambo och bonusbarn, utan är också gravid. Kammarspelet tätnar ytterligare när deras mamma och styvpappa anländer.
Aubert skriver fram en klaustrofobisk stämning och skruvar upp känslorna i sina scener till ett lika vidrigt som underbart maxläge, utan att lämna realismen eller tappa kontrollen. Berättaren är inte så mycket opåtliglig som obehaglig – men det är ju ännu bättre!
Jag ser fram emot att också sätta tänderna i novellsamlingen “Får jag följa med dig hem”, som just översatts.
Foto (med öppen licens): Seth Kane, hämtat från Unsplash
Jag tyckte mycket om Nina Lykkes “Nej och åter nej”, men “Nästa! En läkarroman” är inte ens i närheten av lika bra. Elin är en medelålders allmänläkare, som varit otrogen med sitt ex och blivit utkastad från villan där hon bott med sin man och de nu vuxna barnen.
Oförmögen att ta itu med den nya situationen sover hon på jobbet, för långa inre konversationer med skelettet Tage (!) och har ännu svårare än vanligt att stå ut med patienternas allt högre krav på henne. Det är emellanåt riktigt roligt – men också lite väl bittert och stillastående.
Foto (med öppen licens): Mathew Schwartz, hämtat från Unsplash
Jag tycker verkligen om språket i Sofia Stenströms “Magic love pixie”, och själva berättelsen – om moderskärlek och modersdöd, mänsklig ensamhet och vägran att inlemma sig i vanligheten, kroppslighet och gränslös (ibland även destruktiv) sexualitet – är verkligen inte kattskit. Snarare kattguld och kristaller. Men slutet… det kom lite hastigt och sydde inte riktigt ihop säcken.
Foto (med öppen licens): Dan Farrell, hämtat från Unsplash
Helene Rådbergs “Mammajournalerna” är en väldigt välskriven (själv)biografisk bok, med fokus på mammans självmord och liv. Materialet är minnen, brev och bilder, men också intervjuer. Fram växer en komplex berättelse: om hopp och drömmar, tristess och depression, äktenskap och skilsmässor, psykiatri och kvinnovillkor – och Sandviken. Läs!
Författarfoto: Johanna Arnström
“Årsboken” av Sven Olov Karlsson rymmer tolv lågmälda, läsvärda noveller om nu, då och dystopisk nära framtid. Varsamt utmejlsat och välskrivet, med särskild blick för arbete, utanförskap och drivkrafter.
Foto (med öppen licens): Dana DeVolk, hämtat från Unsplash
Lotte Möllers “Bin och människor” är småputtrig och genuint trevlig, men lite rörig. De stora miljöfrågorna kring binas – och vår – framtid saknas nästan helt. Det är i och för sig ett villkor för att boken ska kunna vara just trevlig, men känns också en smula märkligt i längden.
Foto (med öppen licens): Boris Smokrovic, hämtat från Unsplash
Ulrika Knutsons “Den besvärliga Elin Wägner” är intressant, eftersom Wägner är det – men den känns blek jämfört med till exempel Anna-Karin Palms Lagerlöf-biografi.
Knutson lägger stor vikt vid Wägners privatliv, på ett bitvis nästan skvallrigt sätt, samtidigt som hon inte riktigt verkar vilja beröra hennes kristna tro. Detta trots att Wägners “besvärliga” sidor annars är väl representerade.
Sammanhanget och tiden är Knutson å andra sidan helt rätt person att skildra!
Jag blev väldigt fängslad av Lydia Sandgrens “Samlade verk”, redan innan något spänningsmoment hade introducerats. Jag ville bara fortsätta vistas i boken och tyckte om hur mycket plats allt fick ta, det väldigt oforcerade berättarsättet. Men under den sista tredjedelen hade jag svårt att hålla intresset uppe, trots att det är då spänningen stiger, och jag tyckte nog mer om berättelsens då än dess nu. Hur som: en ovanligt mogen debutroman!
