Det senaste året har jag gått kursen ”Kreativt skrivande II”, på distans från Linnéuniversitet. Att få respons på vad jag skriver och vara ”tvungen” att lämna in ett antal sidor med jämna mellanrum verkade vara precis det jag behövde och i början flöt allt på. Jag läste kurslitteraturen och alla andra böcker om skrivande som jag kunde komma över, bubblade av inspiration och klottrade i olika anteckningsblock så fort jag hade en hand ledig.
Sedan har det stagnerat. Senaste inlämningen á 15 sidor skrev jag på två dagar. Gissa om den blev genomarbetad…? Jag har mest känt mig less på hela projektet jag valt och intalat mig att det går så trögt för att jag egentligen vill pyssla med ett helt annat manus – men har jag gjort det? Inte direkt. Jag har skyllt på tidsbrist, men jag är ganska bra på att skaffa mig tidsbrist för att slippa ta itu med till exempel skrivande.
Jag har tvivlat på om jag ska gå fortsättningskursen, tänkt att jag bara ska ge upp. Om det kommer någon mer bok så får den väl komma, men jag orkar inte dra fram den. Igår hade jag bestämt mig för att börja skriva på terminens sista inlämning och fick tvinga mig att sitta ner vid skrivbordet istället för att göra något roligt, som att rensa avloppet.
Sedan lossnade det. Hela gårdagen var jag ett geni som skrev på världens bästa bok som snart är klar. Idag ser jag att det här stackars manuset har extremt långt kvar till något slags skick över huvud taget, men jag har åtminstone kommit en bra bit längre än för ett år sedan…
I höst ska jag ha det andra manuset som mitt ”projekt”, men redan i sommar hoppas jag komma loss med någon av dem. Åka bort och bara sitta ensam med texten.
Hur läskigt det än känns.
