Simpel jävla hänsyns-testet

Jag sitter på pendeln och hostar. Först tänker jag inte på det så mycket. Jag är ju förkyld. Sedan blir andetagen allt raspigare. Vad är det som händer? Visst luktar det rök här, även om jag är väldigt täppt? Ja, kvinnan som sitter mittemot och tuggar tuggummi har nog rökt precis innan hon klev på och därför får jag allt svårare med andningen. Jag får flytta till en annan del av tåget och ta mediciner.

I vanliga fall, när jag inte dras med någon förkylning, störs jag inte alltför mycket av personer som nyss har rökt. Däremot får jag varje dag andningsbesvär på grund av personer som står och bolmar. Jag har inhalator i väskan, om det inte är så illa. Och kortisontabletter, om det är riktigt illa.

För till skillnad från vad många insändarskribenter verkar tro så handlar krav på utökade rökförbud inte bara om hypokondriker som är rädda för att få lungcancer av passiv rökning, eller om personer som är fina i kanten och ogillar röklukt. För vissa av oss handlar det om alls kunna andas.

Den som har astma går omkring med kronisk inflammation i luftrören. Daglig korisonmediciner lindrar, men rökning tenderar att reta de redan inflammerade luftrören så att en astmatiker får svårt att andas. Akutmedicin kan hjälpa i stunden, men ger också jobbiga biverkningar.

För mig innebär min astma att jag varje dag inskränks av rökande. Jag kan helt enkelt inte befinna mig i närheten av någon som röker. Om du står i en kö och röker kan jag inte stå i den kön. Om du går över ett övergångsställe och röker blir det svårt för mig att korsa gatan. Om du står inne i busskuren och röker kan jag inte stå där – hur mycket det än regnar.

Jag kan inte ha picnic i en park. Jag kan inte äta på en uteservering. Inte gå på utomhuskonsert. Men hur mycket jag än försöker undvika situationer där folk röker, så åker jag dagligen pendel – inklusive byte – och står därför tre gånger per dag på utomhusperronger där jag har ett fasligt sjå med att försöka hitta någonstans att vara ifred. Det står alltid folk och röker mest överallt och när jag väl har hittat en plats som verkar säker så kan jag ofta inte stå kvar i mer än trettio sekunder innan någon i närheten tänder en cigg. Då får jag irra runt igen och försöka bevara min andningsförmåga så gott det går.

Det handlar helt enkelt om att rökande på offentlig plats gör mig oerhört otrygg. Och du som läser det här vill förstås inte bidra till att astmatiker jagas hit och dit. Därför har jag konstruerat ett test som används innan en cigg tänds.

  1. Titta dig omkring åt alla håll. Finns det människor inom fem meters omkrets? (Fem meter kan verka mycket, men faktum är att bara några få procent av cigarettröken syns, så den påverkar folk längre bort än du tror.) Om det finns människor mindre än fem meter bort: vet du säkert att ingen av dem har astma?

Om det inte finns någon människa i närheten, eller bara människor som du helt säkert vet att de INTE har astma, vänta ändå med att ta fram tändaren. En fråga återstår nämligen:

  1. Finns det risk för att någon person vars astmastatus du inte vet säkert kommer att komma i närheten under den tid som det tar för dig att röka klart ciggen?

Om den risken föreligger – rök inte! Det kan verka grymt, men vet du vad? Det handlar om att astmatiker ska kunna andas. Det handlar om simpel jävla hänsyn.

Fanny Agazzi – Tack och förlåt

En stark och läskigt vältecknad serieroman om hur livet kan bli. Ens bästa vän bara dör, fast han är ung och frisk. Mitt i sorgeprocessen och alla minnen slutar ens efterlängtade graviditeter i ömsom utomkvedshavandeskap, ömsom missfall.

På slutet grinar jag hejdlöst. För att det är så sorgligt och sedan ändå blir så fint. Agazzi håller mitt hjärta i näven – och kramar tårarna ur det.

Syster förlag har efter några få böcker etablerat sig som en av de mest intressanta svenska serieförlagen. Kul!

Läs resten av utdraget här

Freya – härliga serier med lesbiskt tema

Förlaget Bifrost Books planerar att varje år ge ut en serieantologi om samkönad kärlek – men vartannat år med kärlek mellan kvinnor i fokus och vartannat år med kärlek mellan män istället. Antologierna ska heta Frey och Freya och är på engelska för att kunna spridas lättare och för att tecknare från hela Norden ska kunna delta utan att behöva översättas mellan olika språk.

Jag har nu läst den första antologin, ”Freya 2015”. Det handlar hela tiden om kärlek mellan kvinnor, men inte nödvändigtvis i form av erotik, även om det finns en del riktigt intensiva sex-scener. Som alltid i antologier växlar stilarna, vilket ger både omväxling och en viss splittring. Kvaliteten på tecknandet är genomgående hög, men själva intrigerna blir ibland lite tunna, vilket är fullt naturligt för så korta berättelser.

Mina favoriter ur denna antologi är Sara Berntssons berättelse om vardagskärlek (med en underbart knubbig huvudperson, mer sånt!) och Therese Malmgrens ohämmade berättelse som också rör just vardagskärlek och -sex, men som verkligen flödar över åt alla håll av både tecknarglädje och kroppssafter.

Men det finns mer läsvärt i Freya och idén med att ge utrymme åt berättelser om samkönad kärlek – samt, inte att förglömma, utrymme åt tecknare – är bara att applådera.

Intressant poesitips från Litteraturbanken

Prenumererar du på Litteraturbankens nyhetsbrev? Om inte – gör det! I senaste nyhetsbrevet, som jag klipper ur nedan, fanns tips från Dick Claésson om en väldigt intressant poet vid namn Kerstin Söderholm. Och hennes samlade verk, såväl dikter som dagboksanteckningar, fanns att ladda ner från Litteraturbanken. Jag ska absolut försöka läsa dem framöver 🙂

”Luta ditt huvud
tätt intill tingen!
Röster där ljuda, främmande rop –
bedjande toner,
ångestfull längtan,
ljusnande sorl.
Stämmor där kämpa att läsas ur dunklet,
vaknande, trevande,
letande, frågande
stämmor, som längta att tolkas i ord.”

Med dessa rader inleder Kerstin Söderholm (1897–1943) sitt författarskap. Året är 1923 – Edith Södergrans dödsår – och Söderholms invokation i debutsamlingen Röster ur tingen kan läsas som ett profetiskt manifest, en diktarens metodiska avsiktsförklaring. Söderholm kommer att tillbringa sitt diktarliv mitt i den nordiska modernismens kärna. Men hon förblir, i sin dikt, den egna rösten trogen. Det omvärldens larm som de efterlämnade dagböckerna speglar – den ställvis prosaiska författartillvaro som Söderholm genomlever – når till dikten endast som eko och klangdjup. Allt är, för Söderholm, en stämmornas strid. Allt är genomlysning av ting och liv. Tre år senare, i Mot ljuset på bergen (1926), är diktjaget ett raster, ett finkalibrerat mätinstrument:

 
”Jag vill vara så tyst,
att skogarnas ljung
kan susa genom mig.
 
Jag vill vara så grå,
att stenarnas högtid
kan tala ur mig.”
Söderholm blir, som hon skriver i en dedikation i Göteborgs universitetsbiblioteks exemplar av diktsamlingen, ”den mörkt- och ljustskådande Sfinxen”. Hon vänder blicken och tanken inåt. Ur detta djup hämtar hon sitt gods.

Där dikternas jag är inlevelse och maskspel speglar dagböckernas subjekt ett demaskerat inre. Dagböckerna är ett projekt som löper över trettio år, och den postuma publiceringen är förberedd av Söderholm själv. Detta är ett annat slags spegling, ett annat slags raster än det som dikterna utgör: här är tillvaron dechiffrerad vardag och jaget ett psykologiskt objekt. Här, i dagboksanteckningarna, betraktar jaget sfinxen. Det är, i huvudsak, tiden mellan krigen som skildras: en av ett våldsamt förflutet präglad pausering, skuggsatt av den kommande katastrofens obevekliga nattmörker. I sin sista diktsamling, Mörkret och människan (1941) – utgiven två år före självmordet – tecknar Söderholm sin värld genom samtidens stämsång:

”[l]ivet är halvhunger, jäkt, misstroende,
dragiga rum och grannarnas radio”
Dagbokens språk har här blivit diktens språk. De många stämmorna skrivs fram genom ett till synes konstlöst tilltal. I ”Omvärdering” konstaterar diktjaget:
”Allt har blivit så främmande och stort,
och det kan hända
att vi stannar ett ögonblick på gatan
för att se oss omkring.”
Så blir Söderholms dikt detta ögonblick, detta undantag, genom en blick som får tillvaron att stelna till tablå, till mätbart inre djup.
”Åter slummer. Onda drömmar.
Någonting har skett för längesedan
– när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna helt ifrån till livet.Det finns mörka, underliga skogar tätt invid oss
där vi vandrar.
Sorgsna bruna blommor växer där i dälden.
Det finns blinda lagar man ej borde varsna
alltför tidigt.”

Harry Martinsons "Aniara"

Har återvänt till ”Aniara” flera år efter att jag inte, alltför impad, läste detta rymdepos för första gången. Nu angår det mig mycket mer. Det behövde nog växa inpå mig. Och Knut Larssons mästerliga serietolkning gjorde nog sitt till. ”Aniara” rekommenderas både som dikt och serie. Och Helen Sjöbergs insatser i en av flera operatolkningar! /Tekoppen

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

*

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm av brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet.

*

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.

När seriebiografier är som bäst

Den här matiga serieromanen har jag vistats i ett tag nu – och haft en oerhört spännande läsresa. Julie Birmant och Clément Oubrerie berättar om Pablo Picasso via en av kvinnorna han målade (hundratals gånger), älskade och lämnade: Fernande.

Berättelsen börjar med Fernande, som nu är gammal och inte ihågkommen av någon alls. Hon minns sin ungdom – bortgift vid sjutton års ålder för att hon var gravid, ett hemskt äktenskap fullt av övergrepp. När hon rymmer och blir modell i Montmartre är det en enorm frihet, hur fattig hon än är.

Hon möter Picasso och de tillbringar flera år tillsammans, om än ogifta. Picasso är ung, lovande och med instabil konflikt. Han befinner sig i ständigt konflikt med Matisse men hittar också vänner, bland annat Gertrude Stein och Alice Toklas (scenen där Gertrude säger ”Toklas, I love you!” <3), målar och når till sist fram till sitt alltmer kubistiska uttryck. Någonstans längs vägen uppstår en klyfta mellan honom och Fernande, som ingen av dem klarar av att överbygga.

Oerhört väl tecknad och berättad! Rekommenderas för alla som gillar Picasso och/eller serier 🙂