Tekoppens tankar

Blogg

Intressant poesitips från Litteraturbanken

Prenumererar du på Litteraturbankens nyhetsbrev? Om inte – gör det! I senaste nyhetsbrevet, som jag klipper ur nedan, fanns tips från Dick Claésson om en väldigt intressant poet vid namn Kerstin Söderholm. Och hennes samlade verk, såväl dikter som dagboksanteckningar, fanns att ladda ner från Litteraturbanken. Jag ska absolut försöka läsa dem framöver 🙂

”Luta ditt huvud
tätt intill tingen!
Röster där ljuda, främmande rop –
bedjande toner,
ångestfull längtan,
ljusnande sorl.
Stämmor där kämpa att läsas ur dunklet,
vaknande, trevande,
letande, frågande
stämmor, som längta att tolkas i ord.”

Med dessa rader inleder Kerstin Söderholm (1897–1943) sitt författarskap. Året är 1923 – Edith Södergrans dödsår – och Söderholms invokation i debutsamlingen Röster ur tingen kan läsas som ett profetiskt manifest, en diktarens metodiska avsiktsförklaring. Söderholm kommer att tillbringa sitt diktarliv mitt i den nordiska modernismens kärna. Men hon förblir, i sin dikt, den egna rösten trogen. Det omvärldens larm som de efterlämnade dagböckerna speglar – den ställvis prosaiska författartillvaro som Söderholm genomlever – når till dikten endast som eko och klangdjup. Allt är, för Söderholm, en stämmornas strid. Allt är genomlysning av ting och liv. Tre år senare, i Mot ljuset på bergen (1926), är diktjaget ett raster, ett finkalibrerat mätinstrument:

 
”Jag vill vara så tyst,
att skogarnas ljung
kan susa genom mig.
 
Jag vill vara så grå,
att stenarnas högtid
kan tala ur mig.”
Söderholm blir, som hon skriver i en dedikation i Göteborgs universitetsbiblioteks exemplar av diktsamlingen, ”den mörkt- och ljustskådande Sfinxen”. Hon vänder blicken och tanken inåt. Ur detta djup hämtar hon sitt gods.

Där dikternas jag är inlevelse och maskspel speglar dagböckernas subjekt ett demaskerat inre. Dagböckerna är ett projekt som löper över trettio år, och den postuma publiceringen är förberedd av Söderholm själv. Detta är ett annat slags spegling, ett annat slags raster än det som dikterna utgör: här är tillvaron dechiffrerad vardag och jaget ett psykologiskt objekt. Här, i dagboksanteckningarna, betraktar jaget sfinxen. Det är, i huvudsak, tiden mellan krigen som skildras: en av ett våldsamt förflutet präglad pausering, skuggsatt av den kommande katastrofens obevekliga nattmörker. I sin sista diktsamling, Mörkret och människan (1941) – utgiven två år före självmordet – tecknar Söderholm sin värld genom samtidens stämsång:

”[l]ivet är halvhunger, jäkt, misstroende,
dragiga rum och grannarnas radio”
Dagbokens språk har här blivit diktens språk. De många stämmorna skrivs fram genom ett till synes konstlöst tilltal. I ”Omvärdering” konstaterar diktjaget:
”Allt har blivit så främmande och stort,
och det kan hända
att vi stannar ett ögonblick på gatan
för att se oss omkring.”
Så blir Söderholms dikt detta ögonblick, detta undantag, genom en blick som får tillvaron att stelna till tablå, till mätbart inre djup.
”Åter slummer. Onda drömmar.
Någonting har skett för längesedan
– när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna helt ifrån till livet.Det finns mörka, underliga skogar tätt invid oss
där vi vandrar.
Sorgsna bruna blommor växer där i dälden.
Det finns blinda lagar man ej borde varsna
alltför tidigt.”

Harry Martinsons "Aniara"

Har återvänt till ”Aniara” flera år efter att jag inte, alltför impad, läste detta rymdepos för första gången. Nu angår det mig mycket mer. Det behövde nog växa inpå mig. Och Knut Larssons mästerliga serietolkning gjorde nog sitt till. ”Aniara” rekommenderas både som dikt och serie. Och Helen Sjöbergs insatser i en av flera operatolkningar! /Tekoppen

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

*

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm av brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet.

*

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.

När seriebiografier är som bäst

Den här matiga serieromanen har jag vistats i ett tag nu – och haft en oerhört spännande läsresa. Julie Birmant och Clément Oubrerie berättar om Pablo Picasso via en av kvinnorna han målade (hundratals gånger), älskade och lämnade: Fernande.

Berättelsen börjar med Fernande, som nu är gammal och inte ihågkommen av någon alls. Hon minns sin ungdom – bortgift vid sjutton års ålder för att hon var gravid, ett hemskt äktenskap fullt av övergrepp. När hon rymmer och blir modell i Montmartre är det en enorm frihet, hur fattig hon än är.

Hon möter Picasso och de tillbringar flera år tillsammans, om än ogifta. Picasso är ung, lovande och med instabil konflikt. Han befinner sig i ständigt konflikt med Matisse men hittar också vänner, bland annat Gertrude Stein och Alice Toklas (scenen där Gertrude säger ”Toklas, I love you!” <3), målar och når till sist fram till sitt alltmer kubistiska uttryck. Någonstans längs vägen uppstår en klyfta mellan honom och Fernande, som ingen av dem klarar av att överbygga.

Oerhört väl tecknad och berättad! Rekommenderas för alla som gillar Picasso och/eller serier 🙂

Tre nya titlar med transtema

”Superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom, som ”kom ut” i Skavlan nyligen, har också gett ut boken ”Kommer du tycka om mig mig nu? En berättelse om identitet”:

Kommer du tycka om mig nu?

”Kommer du tycka om mig nu? är en självbiografisk berättelse om fyra identiteter – La, Lina, Marjatta och Jag – en ärlig och gripande historia om uppvaknande, identitet och förändring.

La föds som pojke men känner från tidig ålder att det är något som inte stämmer. Hon är ju en flicka men det ser ingen. Lina vill vara bäst i klassen men hon kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Marjatta är utbildad flerspråkig jurist men vantrivs i EU:s gråa korridorer. Dessa tre historier vävs samman med hur Jag vänder en skola i kris.

La, Lina, Marjatta och Jag brottas med sina känslor samtidigt som de bygger upp sina drömmar, förväntningar och destinationer. Deras önskan är att nå sina drömmars mål, sina Där framme, och en strävan efter ett bättre självförtroende, en större självkänsla – jag duger som jag är – och att en dag få slippa ställa frågan: Kommer du tycka om mig nu?”

*

För åldern 9-12 har Malin Nilsson, i samarbete med Vanessa López och illustratören Daniel Sjö, skrivit kapitelboken ”Det är jag som är Mickan!”

Det är jag som är Mickan!

”Boken handlar om Mickan som när hon är 10 år bestämmer sig för att leva som flicka, trots en pojkes kropp. Vissa förstår, andra ställer sig frågande, men när en människa väl tagit sitt beslut finns det både kraft och mod, egenskaper som får vänskap att växa. Boken är en varsam berättelse om ett svårt beslut. Författarna gestaltar med stor kärlek den process det innebär att våga vara sig själv.”

För de ännu mindre (3-6 år) har vi bilderboken ”Jag är Jazz” av Jessica Herthel och Jazz Jennings.
Jag är Jazz (inbunden)

”Jazz visste hela tiden att hon inte var som andra barn. I den här boken berättar Jazz om sig själv och sin egen uppväxt. Hennes identitet var en flickas men kroppen en pojkes. Det kallas för att vara transsexuell. Det handlar alltså om en individs identitet. Olika människor upplever sin identitet på olika sätt. Men denna bok handlar om Jazz. Detta är hennes egen berättelse och den är sann.
Jazz Jennings är en amerikansk transsexuell tonåring som nu genom sin egen bok och historia har blivit talesperson för ungdomar med ”gender dysphoria” som tidigare genom samhällets normer ignorerats.
Jazz är 14 år och numera en framträdande person i frågor om könstillhörighet och hbtq relaterade frågor.”

Både ”Det är jag som är Mickan!” och ”Jag är Jazz” är utgivna på Vombat förlag. Kul med ett förlag som fokuserar på trans!

Jag älskar Zelda

Äntligen – det fjärde samlingsalbumet! Zelda tar vidare det som Nemi påbörjade och gör det lovande till rent guld.

Det här är arga serier, men jag sätter världsrekord i serieskratt. Här är dessutom strippformatet utnyttjat ännu bättre än i tidiga Zelda. Neidestams punchlines är verkligen drabbande.

Allra bäst den sköna föreningen av respekt och respektlöshet. Det här är serier som inte skonar någon. Allra minst Zelda själv. Men som ändå alltid har hjärtat på precis rätt ställe.