Idag! Ja, alltså inte i Göteborg, utan i Botkyrka.
Invigningen:
Viktiga budskap från Inte en främling:
Anamarija Todorov läste dikter:
Fina färger:
Bokbord:
Tweet jag själv gjorde, från andra seminarium:
De som hånar SDs väljare kan stava till alla ord utom klassförakt. Patrik Lundberg på #bib15
Inför att jag imorgon på Botkyrka Internationella Bokmässa ska prata om normkreativ litteraturförmedling (och kommer att dyka upp i ett hela 20 minuter långt seminarium om HBTQ-böcker på bokmässan i Göteborg i höst) är jag idag intervjuad på BTJ:s blogg.
Läs intervjun här om du vill veta mer hur jag tänker kring normer och bibliotek
Min respekt för Michael Cunningham bara växer. “När natten faller” var utsökt bra, kanske den bästa jag läst av honom (men det är ett tag sedan jag läste “Timmarna”, som jag verkligen gillade då).
100 sidor in i “Märkliga dagar” så är den… Märklig! Men, vill jag understryka, märklig på ett väldigt härligt sätt. Annars är Cunningham ganska vardagsnära, men här finns verkligen inga gränser.
Det känns som om Cunningham tänkte att efter succén med “Timmarna” så måste han göra något helt, totalt annorlunda. Och så blev det. Sci fi med ödlor, barn som begår terrordåd, fattigdom och psykoser, maskiner som sjunger – allt genomsyrat av Walt Whitmans poesi. Och det funkar!
Ska låna Whitmans “Leaves of Grass” snarast, som tur är köpte jag in den till bibblan förra året.
Och nu ska jag återvända till “Märkliga dagar”!
Jag ska recensera Cunninghams senaste, “Snödrottningen” och kände mig dåligt påläst eftersom jag tidigare bara läst “Timmarna” och “Ett hem vid världens ände”. Hans författarskap är som tur är lätt att överskåda, så nu sitter jag med “När natten faller” och har hittat ett bibliotek i Stockholm som kunde ge mig hans första, “Kött och blod”. “Märkliga dagar” verkar… märklig och fanns på min arbetsplats. Så om jag inte storknar innan jag slukat alla dessa så är det hur min läsplanering ser ut framöver!
Massa underbara skådisar. Modern humor med kängor hit och dit, samt underbart musikackompanjemang, blandat med versmått och så Lindy Larsson som den perfekta narren.
Tror inte Shakespeare-komedier kan leva upp mer än så här!
Jag satt utan bok på tåget. Sprang till Pressbyrån och köpte “Expeditionen – Min kärlekshistoria” av Bea Uusma. Läste några sidor och började må så dåligt att jag hellre satt läs-lös. Insåg att folk som dör under misslyckade polarfärder inte är min grej. Så jag fick ge bort boken till en person som borde kunna uppskatta den bättre.
Ja, inte den i Göteborg alltså – det är ju ett tag kvar… utan den i Botkyrka nästa vecka. Av tre dagar ska jag bara jobba på den som som är fortbildningsdag för bibliotekarier och pedagoger, så jag missar alla spännande punkter de övriga dagarna.
Mina arbetsuppgifter blir att bemanna sociala medier – och tala om normer och litteraturförmedling, tillsammans med Lena Grönlund (som driver Resurssida) och Franciska Beckert.
Läs gärna mer i ETC, där min kollega Victoria (som är projektsamordnare) pratar om mässan
Just nu har Fotografiska (förutom en utställning med de bilder som vunnit pressfototävlingen Årets bild) två utställningar: Martin Parr och Andres Serrano. Väldigt starka och bra, på varsitt sätt.
Martin Parr är en brittisk fotograf som fotar vardagliga bilder på människor, som ur ett fotoalbum, men med en blick för bilder och en rå blixt som naglar fast det äckliga och fula i oss alla och det liv vi lever. Färgerna är ofta enormt starka. Inte bilder som gör en lycklig och harmonisk, men ett häftigt uppvaknande och väldigt välgjort.
Andres Serrano är mest känd för “Piss Christ” – en Kristus-staty sedd genom kiss. Han utforskar ofta just statyer och lika ofta kroppsvätskor. Blod, kiss, sperma… Religion, sexualitet och död syns i hans bilder. Han fotar explicita, normbrytande sexscener liksom döda kroppar och bajs. Dessutom porträtterar han både tiggare och Ku Klux Klan. Provocerande? Javisst. Och samtidigt nästan alltid vackert. Som vanligt har Fotografiska inget sätt att visa för besökaren att det kan vara explicita bilder. Barn springer omkring bland både lik och personer som kissar i varandras munnar.
Två olika fotografskap som båda är starkt tankeväckande och konstnärliga! Googling rekommenderas, det finns massor av bilder på nätet! /Tekoppen
Den amerikanska poeten Anne Sexton hör till de där tragiskt fängslande författarödena. Hon vann Pulitzerpriset 1967 och begick självmord 1974. Hennes poesi är kroppslig, envis och stark – både språkligt och innehållsligt.
