Vi har “Sexualpolitiska nyckeltexter” på köksbordet, vilket innebär att såväl steriliseringslagen som 1700-talets porrpoesi finns nära till hands – liksom sexköp, aids, lesbisk front, oäkta barn och mycket annat. Sexualitet har alltid varit ett område där samhället synliggörs.
Satt ett par timmar idag i väntrummet på djursjukhuset. Andra vändan med katten Tom denna veckan. Inte kul för någon alls eftersom han måste sövas ner för att kunna undersökas. Nu verkar det i alla fall som att vi vet ungefär vad som är fel och ungefär hur det kan bli bättre. Skönt!
I väntrummet läste jag “Udda” av Sara Lövestam. Helt fel lektyr! Jag fnittrade så mycket att sambon blev störd i sin läsning (av Terry Pratchetts “Maskerade”). Som tur var kunde jag plocka fram en annan, lika bra men mindre fnitterframkallande bok:
Uppföljning till “Röd dagbok”. Som jag har längtat efter att få läsa mer om Geryon, denne queere pojke med röda vingar. Och som jag saknat Carsons briljanta språk och hisnande fantasi!
Originaltitel: L’Année dernière à Marienbad
Regissör: Alain Resnais
Manus: Alain Robbe-Grillet
Denna filmklassiker från 1961 är mycket bra – men mycket märklig. Den inleds med att samma text läses upp ett stort antal gånger samtidigt som vi ser olika scenerier från ett hotell. Sedan ser vi människor, som sitter mycket stilla. Länge. Och så börjar historien, lite i taget, tills den är igång och obönhörligt skrider vidare. En kvinna träffar på hotellet en man. Han påstår att de träffades för ett år sedan, men hon säger sig inte minnas detta. Han envisas, söker upp henne, berättar gång på gång mer och mer om samtal de haft. Hon kan inte sluta lyssna, dras in och till slut är det mycket oklart vad som har hänt och inte hänt, vad som är minne och fiktion.
Alain Resnais har också, bland annat, gjort “Hiroshima mon amour” där Duras skrev manus och den här filmen har också en klar Duras-känsla.
“Dora Bruder” av Patrick Modiano. Spännande grävande i den mörka europeiska historien. Vad hände egentligen med Dora, en judisk tonårsflicka, under andra världskrigets fasor?
Har just läst ut Shailja Patels “Migritude” på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men “Migritude” är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning!
När jag har talat om regnbågsmärkningen vi gjort på jobbet har jag framhållit musik som ett av få undantag. För vilken musik har egentligen HBTQ-tema?
Den enda musiken med uttalat transtema som jag känt till har varit, typ, soundtracket till “Hedwig and the Angry Inch”. Men så dök Against Me! upp. Deras skiva “Transgender Dysphoria Blues” har, som titeln antyder, verkligen transtema.
Your tells are so obvious
Shoulders too broad for a girl
Keeps you reminded
Helps you to remember where
You come from
You want them to notice
The ragged ends of your summer dress
You want them to see you
Like they see any other girl
They just see a faggot
They hold their breath not to catch the sick
Rough surf on the coast,
Wish I could have spent the
Whole day alone with you
Det blev en del inköpt på Seriefestivalen. Mest fanzine men också lite böcker. Smarrigt!
Nu har jag äntligen läst Julia Hansens seriebok “Det växer”, om erfarenheter av abort. Starkt och supervältecknat! Genus och klass skildrat nära liv och kropp.
Blir? Klas Katt har väl alltid varit deprimerad? Senaste albumet är hursom lika underbart deppigt som alltid
