Tekoppens tankar

Blogg

Lågt av DN

Blir trött! En artikel i DN handlar om att det eventuellt är möjligt att i framtiden rekonstruera en penis med vävnad som tas från patientens kön och sedan odlas. Artiklar avslutas med meningen “Eftersom man använder celler från patientens egen penis kommer tekniken inte lämpa sig för kvinnor som vill genomgå medicinsk könskorrigering.”

Jag mejlade till DN och bad dem skriva till exempel “transsexuella män födda som kvinnor” istället för “kvinnor”, eftersom det uppenbarligen är det de menar. De menar sådana som mig och om vi var kvinnor skulle vi inte behöva “genomgå medicinsk könskorrigering”.

Jag fick svaret “Könstillhörighet är ett stort och känsligt ämne, och det är självklart oerhört viktigt för de personer som korrigerar kön att bli benämnd utifrån upplevd kön, inte det man fötts med. I just det här fallet handlar artikeln om en medicinsk behandling, och termerna kvinnor och män som används i artikeln syftar till det biologiska könet.”

Jag bad dem att åtminstone skriva “biologiska kvinnor” (och även försökte resonera vidare kring att biologiskt kön inte är en rimligt ursäkt eftersom den i princip alltid kan användas hur “oerhört viktigt” det än är att uttrycka sig annorlunda…)

Jag fick jag inget svar och ingen ändring har gjorts. Jag blir väldigt, väldigt trött. Det är så himla trist att det ska vara så här svårt att tala och skriva när det i själva verket är väldigt lätt. Det finns en logik som inte är så svår. Att inte lyckas fatta den handlar nog snarare om nonchalans.

Jag och min bok: lite stolthet

Snart är den här för passé för att jag ska få vara så stolt över den längre. Men innan dess: lite poser med boken, som snart har tillbringat ett helt halvår i den här världen!

Det allra finaste är att veta att även om den inte läses av så himla många och sannolikt blir hyllvärmande referensex på många av de bibliotek som köper den, så har den i alla fall använts aktivt på flera håll och gett åtminstone några personer några boktips som de faktiskt har tagit till sig!

IMG_4759c IMG_4760c IMG_4765c

Sofia Olsson – Ända hit

Sofia Olssons debutseriebok (senast kom småmysiga “Hetero i Hägersten”) är allt annat än småmysig. Sofia/berättarjaget intervjuar fyra nya svenskar/invandrare som alla är kvinnor. Deras berättelser är både lika och olika varandra. På ett enkelt, avskalat sätt berättar Olsson om fyra livsöden. Det sker helt enkelt genom illustrerade intervjuer med återgivna repliker. Därmed får de intervjuade själva komma till tals samtidigt som intervjuarens osäkerhet inför själva intervjusituationen framgår tydligt. Jag tycker mycket om Olssons bok just för att den är enkel, men aldrig förenklad. Att den visar bristerna i SFI, integration och byråkrati, samtidigt som den inte skönmålar någonting annat.

Betyg: 7/10

Någon lustigkurre har ritat dit nakna bröst på en av kvinnorna. Suck!

Claes Jurander – Nilsson

En bok (publicerad 1974) som sägs vara en föregångare inom svensk serieroman, och jag kan förstå varför. I textmässigt nedskalade, grafiskt enkla berättande bilder möter vi Nilsson, en nattvakt i ett köpcentrum. Han går runt i källarutrymmena varje natt, fastän det aldrig har dykt upp några tjuvar. Han berättar lite om sin barndom, om sitt liv. Det lyser igenom en stark socialistisk ådra men främst är det avskalat, tillbakalutat, stillsamt sorgset – och mycket enkelt. En serieroman väl värd att återupptäckas.

Betyg: 7/10

Karolina Bång – Handboken

Karolina Bångs Handboken består av en mängd olika serier av olika längd. En del är historiska, en del rent fiktiva berättelser, många har någon form av politisk udd och alla står för relationsanarki, hbtq-kamp och feminism. Det blir en ganska spretig samling, på gott och ond. De historiska serierna känns tyvärr mer som tidningstexter där bilderna inte tillför särskilt mycket, de har dessutom väldigt pytteliten text och är inte alls läsvänliga. De är lärorika, men något skolbokstorrtråkiga (förutom att inget av detta står i skolböckerna!). Och som helhet är albumet lite väl åt alla olika håll, det är en bra bred bild av Bångs fanzineproduktion men jag hoppas att framtida album kan ha mer renodling och lite mer fokus på fantasifullt fabulerande och mindre htbq-feministisk politisk korrekhet (men all kämpaglöd kvar!).

Betyg: 6/10

Ross Campbell – Wet Moon Volume 1: Feeble Wanderings

Wet Moon är en seriesvit om Cleo och hennes kompisar. Desperat hippa, men ensamma och allmänt irriterade på allt och alla. Det vimlar av piercingar, frisyrer, kläder men fokus ligger hela tiden dels på det grafiska uttrycket – som är superbt – och dels på dialogen. Här vimlar det av slang och outsagdheter, ofullständiga meningar. Vem är den och den? Hur hänger de här människorna ihop? Varför ditt, varför datt och vem är egentligen den där personen som skrämmer Cleo? Det är snyggt utan att vara övertydligt. Tvärtom är det ofta snarare undertydligt på ett både störande och underbart sätt. Jag ser mycket fram emot Wet Moon 2 som jag härligt nog har hemlånad!

Betyg: 7/10

Sofia Olsson – Hetero i Hägersten

Sofia Olssons seriesamling handlar om att vara ett sammanboende heteropar i olika Stockholms-förorter. Humorn är lågmäld och vardaglig. Kanske är jag humorbefriad, kanske bygger skämten för mycket på igenkänningshumor, men en vecka efter läsning minns jag bara strippen där en tesil läggs i en säng. Roligare minnen än så vill faktiskt ha efter serieläsning och jag tycker nog att en serieskapare som marknadsför sig själv som feministisk ska kunna skriva något mer omvälvande än klyschor om heterolivet!

Betyg: 6/10

Persepolis IV

Den fjärde delen i serieromansviten Persepolis är också den sista. Här är Marjane tillbaka i Iran och möter, efter flera år i Europa, ett samhälle som hon har svårt att passa in i. Det här är en mycket värdig avslutning på den väldigt väl framförda Persepolis-serie-serien. Läs!

Persepolis III

Persepolis III, näst sista delen i Marjane Satrapis Persepolis-serie-serie, handlar om Marjanes tid i Österrike. Här lär hon sig mer om det västerländska samhället men inser också att hon alltid kommer att vara främling, utlänning, invandrare. Det går aldrig att helt smälta in. Boken är som helhet svagare än de tidigare delarna men mot slutet bränner det till igen när Marjane tvingas leva som hemlös och, till sist, återvända till Iran. Hur går det för henne där? Det står i Persepolis IV

Betyg: 7/10