Blogg

Är det bara jag som hittar en melodi i titeln till Gunnar Ardelius debut? Hela dagen har jag gått runt och nynnat som om det vore en popsång jag fått på hjärnan.

En annorlunda ungdomsbok. 120 sidor, men sällan särskilt mycket text på sidorna. Ingen intrig, bara spridda scener ur ett förhållande. Två blir ihop. Två älskar varandra över allt annat. Kärleksschlagern börjar skorra. Två gör slut. Det är sött på ett icke-sliskigt sätt. Det är sorgset, mot slutet. Fint är ett ord som jag försöker undvika, men här är mest av allt just: fint.

Helt enkelt: Hjärtevärmande. Pluspoäng utdelas för fnitterväckande, nyskapande metaforer.

”Kom hit jag måste kontrollera en sak.” Hon sträcker ut armarna mot honom. ”Jag ska räkna alla dina leverfläckar och skriva upp resultatet i min blåa bok. Jag räknar dem varje dag fortsättningsvis, det kan vi väl vara överens om?”

Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.

När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, ”Professorn”, låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.

I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling – att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.