Tekoppens tankar

Blogg

Tre romaner av Christine Falkenland

Bokrapporter / Romaner 6 kommentarer

Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.

Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog ”vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.

I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.

Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.

Sanna sagor

Bokrapporter Lämna en kommentar

I den här recensionen får två böcker trängas: Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Böckerna är lika på så sätt att båda författarinnorna berättar upplevelser tätt knutna till dem själva. Sanna berättelser kan vara riktigt tröttsamma, t.ex. BOATS som ynglar av sig likt kaniner, men i bästa fall blir det självupplevda grogrund för berättelser som kommer nära läsaren.

Den som läst brevsamlingen Livstecken kommer att känna igen sig i Gunilla Linn Perssons nya bok. Som vanligt är det nästan gränslöst självutlämnande. Gunilla Linn Persson skildrar psykoser så att de blir sagor, ”sagan om mig själv”. Språket är säreget, sprudlande av ordglädje. Det känns som en gåva att få följa Gunilla Linn Persson från bok till bok och även om hon skriver tre självbiografier till kommer jag inte att tröttna. – När vi ändå talar Gunilla Linn Persson måste jag tipsa ännu en gång om kortromanen Vännen, som kom för fem år sedan. Även den numera klassiska barnboken Allis med is är obligatorisk läsning. Själv ska jag ge mig i kast med Människor i högt gräs och Smultronfälten.

Åsa Linderborgs debutbok är en biografi över pappan Leif. Även här finns inte ens uns av försköning, men däremot hinkvis med kärlek. Porträttet tecknas inte med varsam hand men det är alltid ömsint. Åsa lämnar ut pappan, men också sig själv. Jag fångades av boken från första stund, inte en sekund av läsningen var bortslösad och jag får väl tillstå att jag grät mot slutet. Jag hade en hel del fördomar om att det här skulle vara ännu en illa skriven eländesskildring, men Mig äger ingen kommer jag att minnas som en viktig bok.

Sväva mellan liv och död…

Bokrapporter / Poesi 2 kommentarer

…är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden ”Det finns en dold poesi i sjukrummet”. I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns ”töckenartade nebulosor”. ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.

Helt formfulländat är det inte – t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna – men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest – allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.

Allra starkast kommer jag att minnas en rad: ”Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen.” I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar – fantasin fyller tystnaden.

Betyg: 7/10

Hjalmar Söderberg – Förvillelser

Hyllning / Klassiker / Romaner / Söderberg, Hjalmar 2 kommentarer

Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.

Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.

Sifferbetyg: 8/10

Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker 5 kommentarer

Svensk mellankrigstid. Ung kvinna som försöker manövrera sig fram bland förväntningar och krav. Genom fotografering och flera förhållanden lyckas hon hitta det – livet. Språket är finstämt och välbalanserat. Det är tidstypiskt men samtidigt mycket modernt. Det är trevligt att följa Agnes, jag känner mig trygg samtidigt som hennes fiktiva öde fängslar.

När jag läser vissa recensioner häpnar jag – har vi verkligen läst samma bok? Inte är det här särskilt förtvivlat, snarare så luftigt och ljust att klaustrofobin uteblir även i de svåra stunderna. Jag känner mig aldrig uttråkad, trots att jag läser boken i ett enda svep. Inte heller kan jag se någon anledning till att vara överlägset dryg som SVD:s recensent och såga namnen. Vad spelar det för roll att huvudpersonerna heter Agnes och Claire, det är väl ändå annat som är centralt?

Sifferbetyg: 7/10

Läs Agnés fina recension av boken

Malte Persson: Dikter

Bokrapporter / Poesi 6 kommentarer

Nyord: Revbenspersienner – Såpbubblehinnelika

Alliterationer: Pupillernas paletter – Dikternas dementa diamanter

Ordlek: B mig inte… C mig – Hell of Fame, Ha-ha-hades – Komsi kosmos!

Poesi: En fågelvråks ryttlande flygande frågetecken – Överträd gränsen, över trädgränsen

*

Det är hejdlöst rimmande, det är galet galopperande, dikterna tar sig själv på stort allvar men med glimten i ögat. Diktsamlingen är ett överlastat skepp som sjunker in i mitt medvetande och förblir där. Jag kommer på mig själv med att vrida ansiktsdragen i till synes omöjliga grimaser under läsningens gång, helt enkelt för att jag koncentrerar mig så hårt. Jag häpnar, tappar hakan, gapskrattar – vad ÄR det här? Egentligen?

*

Idag är tankarna som drunknat vatten,
kvävda av sitt eget element.
Den tunga trötta galna glada gamla solen

klarade sig över horisontens
snubbeltråd, bara för att lösas upp:
en vitaminberikad brustablett
bland molnen

*

Den första avdelningen är lysande. Avdelning två och tre känns bleka i jämförelse, men mot slutet tar det sig ordentligt. Sammanfattningsvis: en upplivande lässupplevelse – en injektion av liv.

*

Att inte bara i såp-hal
syllogistisk balsal se
synapserna sinistert
gnistra. Gå och stå och

ligga här och tänka. –

Blänka

Kreativ poesi

Bokrapporter / Hyllning / Poesi 5 kommentarer

Jag bluggar nu, som en kort paus i det galna pluggandet inför morgondagens tenta. Jag bara måste berätta om en läsupplevelse från förrgårdagen (det ordet borde verkligen finnas!). Då läste jag Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar till ackompanjemang av smultronkex-knaprande. Redan efter en sida var jag salig och så djupt försjunken i boken att jag inte kunde lägga ifrån mig den.

Så småningom gled läsningen över i sömn, inte på grund av uttråkning utan för att bildspråket uppmuntrade till dröm. Jag vet inte hur länge jag vistades i diktdrömmarna. Plötsligt skällde min hund och det som nyss varit självklart skingrades, suddades ut så att ingenting återstod. Istället fortsatte jag läsa Kapslar och vips! var sista sidan passerad.

Därmed var min poesiabstinsens ett minne blott och jag var nöjd som efter en festmåltid. Kapslar är egensinnig, men har stora likheter med surrealism och expressionism. Det handlar om kärlek, blommor, luft, lungor, Irak-kriget. Det är stundom naivt och klichénära, men alltid kreativt och energirikt. Snarare än en diktsamling är detta en enda lång svit, stilistiskt sammanhållen, utan svackor. Jag skulle kunna bombardera er med citat. Det får räcka med ett enda:

Sångerna ska släppas ut som minkar över gatorna

Svampkramp

Bokrapporter / Romaner 2 kommentarer

Marie Hermansson har sin egen magi, som en svensk Kate Atkinson. Hennes gräns mellan verklighet och dröm är ständigt flytande. En fjäril kan ha lagt ägg i ditt lår. En liten man kan bo under trappan och göra kaos av ditt ordnade liv. Även i de mer realistiska berättelserna – som den senaste romanen Svampkungens son väl kan sägas tillhöra – sker underliga saker.

Gunnar bor i skogen med pappa Holger, som intresserar sig mer för svamp än för sin son. Till Holgers svampkurser dras kvinnor som verkar vara förtrollade av honom. När Gunnar blir förälskad i en av dessa kvinnliga kursdeltagare, som hans pappa dessutom har den dåliga smaken att gifta sig med, börjar det hända saker i deras stillsamma liv. Gunnar upptäcker att svamp rimmar både på vamp och på kramp. (Dåligt skämt, men jag kunde inte låta bli.)

Mer tänker jag inte säga – läs boken istället. Den är nämligen en välsmakande munsbit som tar mindre än två timmar att sluka och är underhållande så gott som hela tiden. Visst blir slutet ibland alltför tillrättalagt när trådarna ska tvinnas samman, men jag köper lösningarna. Detta hade kunnat bli mer, men duger gott.

Vill du läsa om surrealistisk svamp i en populärkulturell bok med skicklig språkanvändning? Läs Svampkungens son.

På västfronten intet nytt

Bokrapporter / Hyllning / Klassiker / Romaner 2 kommentarer

I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.

Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”

På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.

Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.

Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?

Betyg: 9/10

Shakespeare – Macbeth

Bokrapporter / Klassiker / Shakespeare, William / Teater och pjäser 5 kommentarer

Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:

Cumberlands hertig – tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat – men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.