Läsvärd analys av transtematik i svensk litteratur

Läs Maria Ramnehills artikel i SvD! För det är inte bara ett faktum att det finns oerhört få svenska transskildringar (vilket jag ofta tjatar om), utan också om att de få som finns har ett ganska trist och tveksamt innehåll i alltför många fall. Och den här sortens analyser kan sprida ljus över litterära mönster.

Obs dock att det finns fler svenska böcker med någon form av transtema än dem Ramnehill nämner här. Vårens utgivning innehåller glädjande nog Ramnehills bok “Ett transfeministiskt manifest”. I mars. Skriv upp det.

ramnehill

Bilderbok om trans

newcover-jazz-vombat0317_Proof

“Jag är Jazz” har skrivits av Jessica Herthel i samarbete med Jazz Jennings och är illustrerad av Shelagh McNicholas. På svenska ger Vombat förlag ut denna bilderbok, vars illustrationer är ganska trista men budskapet är bra: det finns de som är transsexuella och det är ingen jättegrej, det går att få respekt och ett helt vardagligt liv.

Jazz har helt klar karisma och en historia att berätta. Sedan kanske inte precis alla känner igen sig, bland annat läggs väldigt stor vikt vid könsroller – men å andra sidan, någon känner säkert igen sig och varje barn som får en så här pedagogisk och enkel introduktion till trans* har helt klart lärt sig något av läsupplevelsen!

Tre nya titlar med transtema

“Superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom, som “kom ut” i Skavlan nyligen, har också gett ut boken “Kommer du tycka om mig mig nu? En berättelse om identitet”:

Kommer du tycka om mig nu?

“Kommer du tycka om mig nu? är en självbiografisk berättelse om fyra identiteter – La, Lina, Marjatta och Jag – en ärlig och gripande historia om uppvaknande, identitet och förändring.

La föds som pojke men känner från tidig ålder att det är något som inte stämmer. Hon är ju en flicka men det ser ingen. Lina vill vara bäst i klassen men hon kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Marjatta är utbildad flerspråkig jurist men vantrivs i EU:s gråa korridorer. Dessa tre historier vävs samman med hur Jag vänder en skola i kris.

La, Lina, Marjatta och Jag brottas med sina känslor samtidigt som de bygger upp sina drömmar, förväntningar och destinationer. Deras önskan är att nå sina drömmars mål, sina Där framme, och en strävan efter ett bättre självförtroende, en större självkänsla – jag duger som jag är – och att en dag få slippa ställa frågan: Kommer du tycka om mig nu?”

*

För åldern 9-12 har Malin Nilsson, i samarbete med Vanessa López och illustratören Daniel Sjö, skrivit kapitelboken “Det är jag som är Mickan!”

Det är jag som är Mickan!

“Boken handlar om Mickan som när hon är 10 år bestämmer sig för att leva som flicka, trots en pojkes kropp. Vissa förstår, andra ställer sig frågande, men när en människa väl tagit sitt beslut finns det både kraft och mod, egenskaper som får vänskap att växa. Boken är en varsam berättelse om ett svårt beslut. Författarna gestaltar med stor kärlek den process det innebär att våga vara sig själv.”

För de ännu mindre (3-6 år) har vi bilderboken “Jag är Jazz” av Jessica Herthel och Jazz Jennings.
Jag är Jazz (inbunden)

“Jazz visste hela tiden att hon inte var som andra barn. I den här boken berättar Jazz om sig själv och sin egen uppväxt. Hennes identitet var en flickas men kroppen en pojkes. Det kallas för att vara transsexuell. Det handlar alltså om en individs identitet. Olika människor upplever sin identitet på olika sätt. Men denna bok handlar om Jazz. Detta är hennes egen berättelse och den är sann.
Jazz Jennings är en amerikansk transsexuell tonåring som nu genom sin egen bok och historia har blivit talesperson för ungdomar med “gender dysphoria” som tidigare genom samhällets normer ignorerats.
Jazz är 14 år och numera en framträdande person i frågor om könstillhörighet och hbtq relaterade frågor.”

Både “Det är jag som är Mickan!” och “Jag är Jazz” är utgivna på Vombat förlag. Kul med ett förlag som fokuserar på trans!

Det kommande

På bokmässan talar jag en kortis med Sara Lövestam och Erik Titusson. Läs mer här 

30 september kan den som är mellan 14 och 25 lyssna när jag pratar om ett av mina favoritämnen, nämligen HBTQ-(litteratur)historia på Lava i Stockholm. Läs mer här

16 till 17 oktober är jag i Malmö och talar inför gymnasieelever samt på HBTQ-bokmässa. Läs mer här  

Ses fram emot, alltihop!

Jag och min bok: lite stolthet

Snart är den här för passé för att jag ska få vara så stolt över den längre. Men innan dess: lite poser med boken, som snart har tillbringat ett helt halvår i den här världen!

Det allra finaste är att veta att även om den inte läses av så himla många och sannolikt blir hyllvärmande referensex på många av de bibliotek som köper den, så har den i alla fall använts aktivt på flera håll och gett åtminstone några personer några boktips som de faktiskt har tagit till sig!

IMG_4759c IMG_4760c IMG_4765c

Nattvakten

Sarah Waters är en författare som jag å ena sidan vill läsa, å andra sidan är för tillknäppt för att uppskatta. Nattvakten är en förhållandevis mogen och seriös roman, men även om den är spännande och får mig att vilja läsa vidare så blir jag aldrig fångad på det sätt som en riktigt bra bok kan åstadkomma. Jag engagerar mig inte på djupet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.

Det mest intressanta med Nattvakten är att den börjar 1947, till största delen utspelar sig 1944 och slutar 1941. Först på slutet avslöjas händelser som antytts genom hela boken. Vad som stör mig är att vissa saker som väcker nyfikenhet utelämnas. Det är okej att lita på läsarens fantasi, men här finns hål som i mina ögon förminskar bokens värde. Vad hände med Vivien efter att hon försvinner ut ur bild 1944? Jag vill veta!

Det som gör mig allra mest besviken är att det inte hade behövts så mycket mer för att detta skulle bli en bra bok. Tyvärr är språket klichérikt och snarare effektivt än välgjort och även det som händer lämnar en del att önska. Sexscenerna ska vi inte tala om, de är så tantsnuskpinsamma att jag inte vet om jag ska skratta, rodna, fnittra eller gråta.

Nattvakten är underhållande, men ingenting mer.

6/10

Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan

Svensk mellankrigstid. Ung kvinna som försöker manövrera sig fram bland förväntningar och krav. Genom fotografering och flera förhållanden lyckas hon hitta det – livet. Språket är finstämt och välbalanserat. Det är tidstypiskt men samtidigt mycket modernt. Det är trevligt att följa Agnes, jag känner mig trygg samtidigt som hennes fiktiva öde fängslar.

När jag läser vissa recensioner häpnar jag – har vi verkligen läst samma bok? Inte är det här särskilt förtvivlat, snarare så luftigt och ljust att klaustrofobin uteblir även i de svåra stunderna. Jag känner mig aldrig uttråkad, trots att jag läser boken i ett enda svep. Inte heller kan jag se någon anledning till att vara överlägset dryg som SVD:s recensent och såga namnen. Vad spelar det för roll att huvudpersonerna heter Agnes och Claire, det är väl ändå annat som är centralt?

Sifferbetyg: 7/10

Läs Agnés fina recension av boken