Jag doppar en madeleinekaka i lindblomste och försöker minnas en tid då ordet humanitet verkade vara på riktigt – men den kanske aldrig fanns?
Jag träffar och pratar med människor som är vettigare än många, men som tror att Sveriges problem är människor som flyr från brinnande krig och inte, till exempel, fascister i riksdagen.
Jag är i Bryssel, några hundra meter från EU:s högkvarter. Ett EU som just har förbrukat sin sista gnutta existensberättigande.
Jag kom in på Alakoskis författarskap via ”Oktober i fattigsverige” och fortsatte med ”April i anhörigsverige”. Men det var med ”Svinalängorna” som jag insåg vilken skicklig fiktionsförfattare Alakoski är. Nu har jag införskaffat – och ser fram emot – ”Håpas du trifs bra i fengelset”.
Men det här inlägget handlar om något annat, nämligen novellen ”Omsorgen”, som just släppts på Novellix och även finns som e-bok. Rekommenderas! Politiskt men på en väldigt personlig, nära nivå om människokärlek i arbetet på ett gruppboende för personer med svåra psykiatriska problembilder. Om glappet mellan byråkratibestämmelser och människors vardagliga behov.
”De boendes cigaretter förvaras i lådor. Personalen på Tuvegården delar ut cigaretter en gång i timmen. Fabian vill röka morgon, lunch, kväll. Anne vill ha fem, sex cigaretter per gång. Agnetha som inte har råd med lika mycket cigaretter får ibland av de andra. De boende får vakna i sin egen takt. Men de röksugna vaknar redan vid fem. Då vankar de utanför personalrumsdörren som osaliga björnar i djurparken, förgäves på jakt efter sälar som ska sticka upp huvudet ur isvakar. Pernilla hör dem frusta men hon öppnar inte. Dels får de boende inte lära sig att de kan väcka personalen för att röka. Dels får hon inte lön förrän klockan sju.”
(Stillbilder ur dokumentären ”Marguerite Duras århundrade” av Pierre Assouline. (I och för sig tror jag inte att Duras någonsin slutade förakta, hon har ett ganska levande, dynamisk förakt även i sina sena böcker. Men är det något en inte ska kräva av Duras så är det nog konsekvens!))
”Vi kräver deras frihet” av Elise Karlsson
Om de iranska poeterna Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi, som dömts till mångåriga fängelsestraff och 99 piskrapp var, på grund av sin poesi.
Samtidigt som Sverige avvisar iranier som söker skydd.
De enda som anses föra identitetspolitik är de som har en minoritetsidentitet. Jag är övertygad om att alla utgår från sina identiteter (arbetarklass/medelklass, man/kvinna etc.)
Vi påverkas av det andra säger, skriver, uttrycker. Vi måste få reagera och ge svar på tal, utifrån vilka vi själva är. Visst är det tråkigt att kritisera någon utifrån dens identitet, men om någon som t.ex. inte själv är transperson säger något om transpersoner så kan den inte heller vänta sig att alla bara ska sitta och nicka och le. Alla, inklusive transpersoner, har rätt att reagera och delge sina tankar, föreslå bättre sätt att uttrycka sig etc. – på ett så konstruktivt sätt som möjligt.
Det får inte bli så att transpersoner inte är välkomna ens i den debatt som rör dem själv, om de är fräcka nog att vara kritiska mot argument och formuleringar. Våra identiteter är en tillgång. Och alla utgår från sin identitet. Att minoriteter ska sluta låtsas om sina identiteter har ingenting med solidaritet att göra. Om vi inte alla kan se varandras identiteter, erkänna dem och respektera dem så finns det ingen solidaritet.
/Tekoppen
När individer utan empati, eggade av empatilös politik i en empatilös tid, riskerar andras liv genom att kasta brandbomber mot lokaler där människor vistas, lokaler som råkar vara religiösa – då är det dags att påminna sig själv och alla andra om vissa grundläggande värderingar som vi inte får tappa bort.
Allas rätt till sin egen tro och att få utöva den.
Allas rätt till att tala vilka språk som helst och alla andras medvetenhet om att språk alltid är rikedom, alltid är tillgång och resurs.
Allas rätt till trygghet, rätt att rota sig, rätt att slippa rädsla för rasism.
Vi är tyvärr långtifrån att dessa rättigheter är en självklarhet och om vi någonsin ska nå dit så behöver vi kämpa!
