Jag har läst allt mer essäer de senaste åren. Jag har läst och tyckt om två andra essäsamlingar av Solnit – ”Män förklarar saker för mig” och ”Gå vilse. En fälthandbok”. Men jag blev helt golvad av ”Det avlägset nära”, som tar avstamp i hur Solnit sitter med en hög aprikoser på golvet, från mammans trädgård – mamman har just hamnat på demensboende. Aprikoserna ligger och ruttnar som ett dåligt samvete och påminner om hennes livlånga krångliga relation till mamman.
Samlingen består av 13 essäer där 10 är dubbletter, så boken både inleds och avslutas med en essä som heter ”Aprikoser”. Alla essäerna är sammanvävda med varandra som en enda stor berättelse om Solnits liv, liv hon kommer i kontakt med, miljöer och erfarenheter, läsningar… och det blir till slut en berättelse om varför vi berättar berättelser. Plus att en extra essä löper längs varje sida, längst ner – som en evig fotnot.
Ett läsmåste! Och jag bara måste läsa allt av Solnit som jag ännu inte läst…
Originaltitel: ”The Faraway Nearby”
Publicerad: 2013, på svenska 2014