Urval av cookies

Den här hemsidan använder bara nödvändiga cookies, som behövs för att säkerställa dess funktionalitet. I praktiken finns därför inga cookies att välja bort, vilket du kan kontrollera genom att fälla ut de olika kategorierna nedan.

Alltid aktiv

Necessary cookies are required to enable the basic features of this site, such as providing secure log-in or adjusting your consent preferences. These cookies do not store any personally identifiable data.

Inga cookies att visa

Functional cookies help perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collecting feedback, and other third-party features.

Inga cookies att visa

Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics such as the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.

Inga cookies att visa

Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.

Inga cookies att visa

Advertisement cookies are used to provide visitors with customized advertisements based on the pages you visited previously and to analyze the effectiveness of the ad campaigns.

Inga cookies att visa

På västfronten intet nytt

På västfronten intet nytt

I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.

Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”

På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.

Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.

Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?

Betyg: 9/10

2 kommentarer

  1. Visst är den bra? Men jag tycker nog att det finns gott om fantasy som bemödar sig om att ge en ganska brutal bild av kriget också. Det kanske inte alltid går fram, dock. Så mycket av genrens rötter finns ju i texter som verkligen försökt framställa kriget som heroiskt, och det kan vara svårt att skaka sig loss från.//JJ

  2. Ja, den är otroligt bra! Visst ger mycket fantasy en brutal bild av kriget, men krig i fantasy brukar vara nödvändiga plus att det är goda som slåss mot onda. Så ser ju sällan riktiga krig ut… men visst, vilken genre är oberoende av sina rötter? Fantasy är inte realism, det får man ju ta. Behållningen är av en annan art.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

thirteen + twelve =