Jag har aldrig läst någon bok som ens liknar David Grossmans “Fallen ur tiden” Om kentauren, en författare som växt ihop med sitt skrivbord. Om mannen som ger sig av till dödsriket för att återse sin son. Om en stad där alla har förlorat sitt barn, berättat av en krönikör som fått order om att inte minnas sin dotter. Allt berättat genom en vild blandning av prosa, pjäs och poesi.Resultatet är en märklig läsupplevelse, som i vissa stunder berör oerhört mycket och även däremellan är väl värd att ge sig åt.MANNEN SOM GÅR:
Där borta
ska jag röra vid
honom?
I hans eget
inre?
I hans avgrund?
KVINNAN I KLOCKTORNET:
Och han,
ska han också
vidröra dig
därifrån
och på ett sätt –
MANNEN SOM GÅR:
Som ingen
har rört
vid mig
förr?
KVINNAN I HÄRVAN AV FISKNÄT:
Två människosmulor
var vi
ett ba
rn och
hans mo
der –
