Kreativ poesi

Jag bluggar nu, som en kort paus i det galna pluggandet inför morgondagens tenta. Jag bara måste berätta om en läsupplevelse från förrgårdagen (det ordet borde verkligen finnas!). Då läste jag Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar till ackompanjemang av smultronkex-knaprande. Redan efter en sida var jag salig och så djupt försjunken i boken att jag inte kunde lägga ifrån mig den.

Så småningom gled läsningen över i sömn, inte på grund av uttråkning utan för att bildspråket uppmuntrade till dröm. Jag vet inte hur länge jag vistades i diktdrömmarna. Plötsligt skällde min hund och det som nyss varit självklart skingrades, suddades ut så att ingenting återstod. Istället fortsatte jag läsa Kapslar och vips! var sista sidan passerad.

Därmed var min poesiabstinsens ett minne blott och jag var nöjd som efter en festmåltid. Kapslar är egensinnig, men har stora likheter med surrealism och expressionism. Det handlar om kärlek, blommor, luft, lungor, Irak-kriget. Det är stundom naivt och klichénära, men alltid kreativt och energirikt. Snarare än en diktsamling är detta en enda lång svit, stilistiskt sammanhållen, utan svackor. Jag skulle kunna bombardera er med citat. Det får räcka med ett enda:

Sångerna ska släppas ut som minkar över gatorna

Svampkramp

Marie Hermansson har sin egen magi, som en svensk Kate Atkinson. Hennes gräns mellan verklighet och dröm är ständigt flytande. En fjäril kan ha lagt ägg i ditt lår. En liten man kan bo under trappan och göra kaos av ditt ordnade liv. Även i de mer realistiska berättelserna – som den senaste romanen Svampkungens son väl kan sägas tillhöra – sker underliga saker.

Gunnar bor i skogen med pappa Holger, som intresserar sig mer för svamp än för sin son. Till Holgers svampkurser dras kvinnor som verkar vara förtrollade av honom. När Gunnar blir förälskad i en av dessa kvinnliga kursdeltagare, som hans pappa dessutom har den dåliga smaken att gifta sig med, börjar det hända saker i deras stillsamma liv. Gunnar upptäcker att svamp rimmar både på vamp och på kramp. (Dåligt skämt, men jag kunde inte låta bli.)

Mer tänker jag inte säga – läs boken istället. Den är nämligen en välsmakande munsbit som tar mindre än två timmar att sluka och är underhållande så gott som hela tiden. Visst blir slutet ibland alltför tillrättalagt när trådarna ska tvinnas samman, men jag köper lösningarna. Detta hade kunnat bli mer, men duger gott.

Vill du läsa om surrealistisk svamp i en populärkulturell bok med skicklig språkanvändning? Läs Svampkungens son.

På västfronten intet nytt

I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.

Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”

På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.

Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.

Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?

Betyg: 9/10

Shakespeare – Macbeth

Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:

Cumberlands hertig – tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat – men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.