Mickan är elva år och blir brutalt mobbad i skolan. Hon heter Mikael i allas ögon utom sina egna, men vågar inte slåss för sig själv när hon behandlas så illa av klasskompisarna. När familjen flyttar bestämmer hon sig för att börja om på nytt. Nu ska hon vara Mickan från dag ett. Ingen ska få veta att hon ansågs vara kille när hon föddes. För då skulle de ju inte kunna tycka om henne – eller…?
Det här med flytt är verkligen världens mest tacksamma ämne i en kapitelbok för mellanstadiet. Alla kan leva sig in i att börja om. Jag byte själv skola som tioåring och vet hur hela världen tycks bytas ut på ett både skrämmande och lockande sätt. Mickan är en härlig huvudperson och hennes omgivning är lagom ljust skildrad. Aldrig alldeles för tillrättalagd, men heller aldrig för mörk och tung att läsa om. Som helhet har boken sina detaljer på helt rätt ställe – den är helt enkelt korrekt, men aldrig tråkig. Tvärtom. Det här är rolig läsning. Både för mitt vuxna jag och min inre, fnittrande elvaåring.
Jag gillar att Mickan är så öppen inför allting, så som jag tänker mig att just elvaåringar kan vara. Hon har inte kommit i puberteten, så kroppen är inget problem – och kanske behöver den inte heller bli det senare? Malin Nilsson har tagit hjälp av Vanessa Lopéz för att få till porträttet av Mickan och det applåderar jag – fråga de som vet! Tonen i boken är ganska perfekt, enkel och rak men inte fördummande eller alltför förenklad.
Min inre redaktör gråter bitvis över textens utseende, men typografi är inte det viktigaste i sammanhanget. Det viktigaste är att en bok som inte funnits och som verkligen behövs nu går att läsa – och sätta i händerna på de som kan må bra av att läsa den. ”Det är jag som är Mickan!” är definitivt något att tipsa om för alla lärare och bibliotekarier och andra människor med bok- och människohjärta därute 🙂
/Tekoppen
Jag läste den för ett tag sen, i egenskap av bibliotekarie, och hade med på ett bokprat till en femma. De var väldigt positiva till den. Jag tycker att den har en tendens att bli lite väl binär när det kommer till könstänk ibland men det var inget som förstörde den på något vis. Får hoppas den banar väg för fler, liknande böcker. Det är inte riktigt en bok som barnen väljer själva just för att den har lite redaktionella missar i layouten, har jag märkt på mitt jobb, men om man använder den på bokprat och hittar rätt ingång i den så funkar den jättebra. Så glad när folk läser den för jag har inte haft så många att diskutera den med, kul att höra vad du tyckte!
Jag tyckte inte att den var särskilt binär i jämförelse med mycket annat av det som finns. Den lämnar ju öppet för att kroppen kan se ut hur som helst även om en är kille/tjej, vilket kändes väldigt positivt. Men visst, den nämner inte direkt andra alternativ än det binära. Kul att femmorna var positiva! Och intressant att barnen väljer utifrån snygg layout, det har jag aldrig själv tänkt på att det sitter redan då hur en bok ska se ut. Och kul att du bokpratar om den, hoppas att fler gör det framöver 🙂 Håller med, kul att diskutera den!