Härom dagen landade senaste numret av tidskriften Astra i brevlådan. Temat är trans och jag har med ett utdrag ur min ”roman under arbete”, Låt mig bli. Jag är väldigt glad över att dela nummer med texter av Sam Holmqvist och Theodor Hildeman Togner, men ser framför allt fram emot att läsa alla spännande texter från pennor jag inte känner.
dikt (utan titel)
min kropp studerade en gång anatomi
vid en väl upplyst institution
inga skuggor över åhörarnas ansikten
trots att dockan där framme vid podiet
hela tiden tappade sina organ
ner i golvet
och läkarhänderna aldrig lyckades
få dem att stanna
sammanfogade i hennes buk
Tre recensioner och fem poesitips
Jag har skrivit tre recensioner på sistone, om dessa böcker:
Anna Hallbergs nya diktsamling Under tiden
Hanna Johanssons debutroman Antiken
Marie Lundströms debutroman Sanningens kalas
I somras skrev jag också den här listan med fem läsvärda diktsamlingar, som förstås är precis lika läsvärda nu när hösten redan är här.
Åtta bokmontage
Jag har läst och gillat de två första delarna i Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, men sedan inte kommit vidare. Nu läste jag ”Höstens skuggor” på Litteraturbanken och påmindes om hur härligt skrivet det är, så märgfullt – och väldigt intressant för oss som gillar sexualitets- och medicinhistoria. Sätter genast igång med del fyra!
Linda Boströms ”Oktoberbarn” är en koncentrerad roman om psykiatri, skilsmässa, minne och att försöka hålla samman som människa och mamma, trots inre och yttre tryck. Välskriven och intressant, om än inte alls i klass med ”Välkommen till Amerika”.
Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” är en modern klassiker jag är glad att ha läst, men även om jag hundmärker en del fina partier så är helheten mer intressant än inspirerande – särskilt Hammarskjölds besatthet av tanken på att offra sig är både fascinerande, provocerande och frånstötande.
Jag har nu läst i princip allt av Bodil Malmsten. Sist ut blev hennes enda omfångsrika roman: ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, om den alkoholiserade skådespelaren Maurice som förlorat både fru och dotter och snart förlorar sitt jobb om han inte slutar komma bakfull till repetitionerna.
Malmsten är alltid Malmsten, men även om det här är hennes Stora Roman så hade den nog vunnit på att vara lite mer koncentrerad. Jag föredrar ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna”. Och ”Undergångarens sång”. Och ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Och alla diktsamlingarna!
Elin Boardys ”Nätterna på Winterfeldtplatz” handlar om Hedvig, tjugo år, som flyttar till Berlin för att komma undan sitt borgerliga familjeliv och hitta friheten – främst den sexuella.
Bland bisexuella, transpersoner, lesbiska och bögar på underjordiska klubbar hittar hon mycket riktigt något helt annat än sin gamla göteborgsvardag. Men det är sent 1920-tal och nationalsocialismen växer sig allt starkare, samtidigt som kommunisterna drömmer om röd revolution.
En underhållande berättelse, lättsam trots sitt bitvis tunga innehåll. Tror den kan passa mina elever väldigt väl!
(Fotot föreställer en fest på Magnus Hirschfelds institut för sexualvetenskap i Berlin, som också spelar en central roll i boken.)
Jag har länge haft New York-trilogin på min läslista. När jag väl började kunde jag inte sluta – sträckläste på ett sätt jag sällan gör. Tycker mest om första delen, men fascineras av alla, kommer inte försöka återge handlingen i någon och är mest av allt väldigt glad över att jag till sist tog itu med dessa postmoderna detektivromaner.
Först stör jag mig jättemycket på Phoebe, huvudperson i Wibke Brueggemanns ”Lycka är för losers” (Love is for losers). Sedan börjar jag tycka om henne – och bli smått beroende av berättelsen.
Phoebes pappa dog innan hon föddes och hennes mamma, som är läkare, tillbringar nästan all sin tid ute i fält för Läkare utan gränser. Alltså bor Phoebe hos sin mammas bästa vän, Kate, som driver en välgörenhetsbutik och är överdrivet kär i sina perserkatter.
Den här våren är Phoebe besviken på sin bästis, som skaffat pojkvän och inte längre har tid att umgås. Själv ska Phoebe aldrig bli kär. Men när hon råkar släppa ut Kates ena perserhona, som löper och kommer hem gravid, börjar Phoebe jobba i välgörenhetsbutiken för att gottgöra Kate. Och där finns Emma – Emma med väldigt blåa ögonen, som gör Phoebe både glad och nervös…
Det är befriande med en så bitchigt egoistisk huvudperson, som samtidigt framstår som både väldigt begriplig och högst sympatisk. Det här en rolig, fartfylld och underhållande ungdomsbok med en oförglömlig berättarröst – kanske lite långdragen i slutet, och jag är inte alltid helt vän med Amanda Svenssons översättning, men jag kommer definitivt tipsa mina elever om ”Lycka är för losers”.
Jag har tidigare bara läst – och verkligen gillat – Thomas Manns kortromaner. ”Buddenbrooks” är inte alls någon kortroman, men däremot en sjusärdeles tegelsten! Rolig och sorglig om vartannat, med karaktärer jag kommer att minnas länge. Nu är det definitivt dags för ”Bergtagen”.
(Byst av Ulla Scholl, fotograf Manfred Eberlein, hämtad från Wikimedia. CC 4.0, bilden ändrad av mig genom att omslaget monterats in, samt insta-filter.)