Mina bästa vänner

Hyllning / Jag 3 kommentarer

De har följt mig en bit på vägen. De har givit mig intryck, perspektiv, oförglömliga upplevelser – tårar, skratt, ilska, engagemang. Jag har läst de flesta många gånger och även om de kanske inte skulle hålla för ytterligare en genomläsning så kommer jag alltid att minnas dem med glädje och sentimentalitet.

De har givit mig så mycket. Ibland har de till och med förändrat mitt liv. Skakat mig i grunden. Format den människa som jag är.

Valerié Valerè – Mig lurar ni inte!
Mark Haddon – Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Kate Atkinson – Mänsklig krocket
Michael Cunningham – Timmarna
Louis de Bernières – Kapten Corellis mandolin
Kiran Desai – Kalabalik bland guavaträden
Håkan Lindquist – Om att samla frimärken
Gunilla Linn Persson – Vännen
Marie Hermansson – Musselstranden
Tove Ditlevsen – Tidigt på våren + Gift
Johanna Nilsson – Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Slavenca Draculic – Rädslan i kroppen
Ann Lagerhammar – Det ögat ser
Hjalmar Söderberg – Doktor Glas + Den allvarsamma leken
Katarina Mazetti – Det är slut mellan gud och mig
Laurie Halse Anderson – Säg något
Inger Edelfeldt – Duktig pojke
Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej!
Cynthia Voigt – Rör mig inte! + Solo för gitarr
Catherine Atkins – When Jeff Comes Home

Bok om Brontë

Historiska nedslag / Klassiker 1 kommentar

Juliet Barkers brevbiografi Familjen Brontë är ingen bok som jag längtat efter att läsa, men när priset var tjugofem kronor blev den oemotståndlig. Omslaget lockade med guldbokstäver och ett vackert porträtt, dessutom är jag sedan länge förtjust i Jane Eyre och ville gärna ”komma nära” Charlotte Brontë.

Familjen Brontë innehåller snudd på ingen redaktionell text alls, utan består till nittio procent av brev. Främst är det Charlottes korrespondens med sina vänner och förläggare som finns bevarad och under de fyrahundra sidorna lär jag verkligen känna hennes sorger och glädjeämnen. Boken blir berörande och känns mer som roman än biografi. Breven är levande och personliga, men samtidigt ytterst välskrivna. De fördjupar min syn på artonhundratalet och får mig att inse hur mycket som är gemensamt. Jag hade inte väntat mig att tjänstefolket och husdjuren skulle vara så älskade.

Trivialt men samtidigt roande är det att läsa Charlottes sågningar av Jane Austen eller att få veta hur många exemplar Brontësystrarnas debutdiktsamling sålde i (två!). Många stycken stryker jag under, till exempel det Charlotte skriver när hon återvänt till barndomshemmet efter förlusten av sina tre syskon: ”Jag kallar det alltjämt hemma – liksom London skulle heta London även om en jordbävning hade förvandlat dess gator till ruiner.”

Jag gör en mental anteckning om att så snart som möjligt läsa Svindlande höjer och Daphe du Mauriers The Infernal World of Branwell Brontë.

Strindberg, Strindberg, Strindberg

Klassiker / Teater och pjäser 2 kommentarer

Ett drömspel på Dramaten var ganska bra, delvis lysande. De kunde ha varit varsammare med moderniseringen. Plus i kanten för alla inslag i form av dans och t.o.m. en gnutta opera. Spädbarnet som gestaltades av en vuxen skådespelare klädd i kroppsstrumpa är oförglömligt!

Pjäsen var givande att läsa, kanske ännu mer för att jag just sett den dramatiseras. Strindberg är så mycket mer än det jag trott. Allt är skrivet med stor ömhet och känslighet, en vacker pessimism precis som hos Hjalmar Söderberg. Dessutom känns bristen på logik befriande. Allt kan hända, fantasins hästar släpps lösa. Trots att varje rad andas ett djupt allvar, trots att det är synd om människorna så njuter jag. Skildringen av ett olyckligt äktenskap sitter på pricken. Självklart skiner Strindbergs åsikter och erfarenheter igenom – men annars skulle det ju inte vara intressant. Även språkanvändningen är egensinnig och därmed intresseväckande.

Jag var mycket nyfiken på julhelgens Strindberg-satsning. Jag sökte en underhållande upplevelse men fann ett pekoral. Jag är besviken. August var så överspelad att jag skämdes. Teatraliskt istället för levande. Redan Jonas Karlssons försök till deprimerat minspel fick mig att undra om jag skulle skratta eller gråta. Ett djefla lif gick bort sig i psykoanalysens irrgångar. Oidipuskomplex är intressant i teorin men som metod för att förstå Strindbergs kärlek till Siri von Essen kändes det bara… dödfött. När jag visste att barnen i Jordbro berättade om sina liv samtidigt var valet enkelt. Det kanalbytet kommer jag aldrig att ångra.

Judith Lennox – Alla mina systrar

Bokrapporter / Romaner Lämna en kommentar

Som alternativ till klassikerna känns det skönt med en för mig totalt okänd författare. Plötsligt är det möjligt att gå in i läsningen utan uppskruvade förväntningar och utan känslan av att “den här boken måste jag läsa”. När boken ifråga dessutom är spännande och givande är det bara att njuta av timmarna som ägnats åt att kliva in i den fiktiva världen: i detta fall England, Frankrike och Ceylon, innan och under första världskriget. Nyss har jag klivit in i samma era, samma krig genom läsningen av Wilfred Owen, och på skrivbordet ligger just nu På västfronten intet nytt, så det är mycket WWI just nu. Som alltid är romaner vida överlägsna skolans läromedel – det går att förstå.

I handlingens centrum står fyra systrar: Marianne, Eva, Iris och Clemency. De har olika drömmar och deras liv kommer att utformas på ofta oväntade sätt. Runt varje syster finns fler personer, så det blir många namn, men inte störande många. Tvärtom – det känns rikt med ett så brett register, boken blir fullmatad med olika infallsvinklar och det känns mer givande än om varje syster fått en egen bok. Visst finns det trådar som kunde ha utvecklats mer, och nog ser jag även andra nackdelar med boken, t.ex. ett alltför blommigt språk som vimlar av silverfärgat, sammetsgrönt, koboltblått och ibland även är behäftat med störande klichéer. Men eftersom skeendena griper tag och jag bryr mig om vad som händer, skrattar och drar efter andan, nästa gråter, sitter som på nålar, känner ett behov av att fortsätta läsa – så kan jag omöjligt ge något annat omdöme än: bra!

Sifferbetyg: 7/10

Den stängda boken

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker / Romaner Lämna en kommentar

Jette A. Kaarsbøls Den stängda boken utgavs 2003 och skildrar sent artonhundratal, tidigt nittonhundratal. Huvudperson är Frederikke, vars tillvaro förändras drastiskt när hon förälskar sig i den karismatiske läkaren Fredrik och dras in i en helt annorlunda värld än det konventionella borgarhem hon är van vid. Frederikke är redan förlovad, men med en man som hon känner allt större avsky inför.

När Frederik friar förstår Frederikke inte att det han erbjuder henne är något helt annat än det hon vill ha. Hans bisyssla som illegal abortör accepterar hon, trots att det egentligen är emot allt hon någonsin lärt sig. Vad hon inte vet är att Fredrik bryter mot de dåtida lagarna på sätt som Frederikke ännu är för naiv för att ens ana. Hon är blind i sin förälskelse och överlycklig – en helt annan person än den tysta och osäkra skugga som hon varit innan Frederik kom in i hennes tillvaro. Under de kommande åren förstår hon långsamt att hennes kärlek inte är besvarad. Därmed rasar hela ”Rikkes” världsbild samman.

Den stängda boken är mörk, men inte alls nattsvart utan snarare genomgrå. Det händer egentligen mycket litet under de femhundra sidorna. Jag vet att vissa läsare har haft problem med detta. Själv är jag fast i det subtila spindelnätet som dras åt allt mer. Under merparten av boken är jag lika förälskad som Frederikke (men inte i Fredrik utan i boken). Därefter blir stämningen gradvis alltmer klaustrofobisk. Karaktärerna skadar varandra på alla tänkbara sätt, utan att egentligen använda våld. Jag gråter, men inte förrän sista sidan är färdigläst. Jag önskar att de få ljusglimtarna varit fler; att personerna inte tvunget skulle gå under på detta sätt. Samtidigt vet jag att detta är en bra bok eftersom jag känner, tänker, dras in i virvlarna.

7/10

Wilfred Owen – krigets ovän

Hyllning / Klassiker / Poesi 5 kommentarer

Ibland är undervisningen i skolan ganska givande. Till exempel var det i min engelska skolantologi som jag för första gången stötte på Wilfred Owen: soldat under andra världskriget, tillika poet. Han dog bara en vecka innan krigsslutet, tjugofem år gammal, och det sägs att hans föräldrar nåddes av dödsbudet i samma stund som kyrkklockorna i hemstaden ringde för segern och freden.

För Owen var kriget liv som spills, inte ära som vinns. Realismen är stark, bomber och lera, misär och gevär. Samtidigt är språket fyrverkerier av liv. I Owens värld är vinden nonchalant, elden är mörkröda juveler, kullarna är vårtor, sängen en kista. Landskapet beskrivs som “Gray, cratered like the moon with hollow woe”. (Hollow woe skulle jag närmast vilja översätta som dov sorg, men samtidigt kan hollow betyda grop, t.ex. en krater på månen. Jag hittar få översättningar och är inte förvånad. Det vore en mardröm att försöka göra dikterna rättvisa.)

Av nödvändighet är döden ett vanligt motiv och vissa ord återkommer ständigt, t.ex. shell som betyder granat eller patron. Visst finns likgiltiga dikter, men de starka är många nog. Versen är bunden men ledig, rimmen är intrikata och ibland originella, t.ex. när hereafter klingar ikapp med laughter. Owens specialitet är nästan likalydande rim, som silent – salient och amber – ember. Varje rad är fylld med assonanser och alliterationer. Över huvud taget verkar språkljuden ha varit viktiga för Owen och dikterna vinner på att läsas högt. “All air of early April.” “Unknown moan.” “Proud wound.” Vissa passager gör mig alldeles salig: “I heard the flush of footsteps through the loose leaves.”

https://www.bokfynd.nu/forfattare/%20Wilfred%20Owen.html (Om man gillar att bläddra i böcker.)

https://www.gutenberg.org/etext/1034 (Gratisläsning av Owens dikter – obs, vissa saknas.)

https://en.wikipedia.org/wiki/Wilfred_Owen (Slå upp Siegfried Sassoon också.)

https://harnostudier.com/diktanalys3.html (Owens mest kända dikt på svenska, en bit ner på sidan.)

Hjalmar Söderberg

Bokrapporter / Hyllning / Klassiker / Söderberg, Hjalmar 6 kommentarer

Den allvarsamma leken

9/10

Sorglig, är min första tanke. Den andra: Vilket underbart språk, förutom några få gånger då det överträder banalitetens och överordens gränser. Annars: precist. Fint utmejslat. Detta är verkligen en allvarsam lek och jag vinner mycket på att i andra sammanhang studera Hjalmars Söderbergs syn på religion och äktenskap, som är så närvarande här. Väcker mersmak, främst på Gertrud som ju är hans andra äktenskapsdrama.

En bok jag inte hade velat vara utan.

Doktor Glas

10/10

Än en gång: språket, språket! Söderberg var verkligen en stilist. Innehållet är inte vackert, men det blir ändå en berättelse full av skönhet. Början, slutet – allting passar sig, allting är så bra som det kan bli. Jag kan inte låta bli att älska den här boken.