Den här helgen har jag varit på ett drygt dygnslångt besök i Umeå, som just haft sitt Pride. Det märktes överallt med olika aktiviteter och utställningar – men materialiserades också i band som färglade ett annat ganska kalt stängsel.
Jag höll ett föredrag, fick en ros. Och åkte hem igen, till vardagen. Men det var fint att göra en avstickare åt ett helt annat håll.
Själv kämpade jag varje dag med gymnasiet, som jag bara ville hoppa av. Jag ägnade bitvis mer tid åt att surfa på folkhögskoleprogram, än på plugget (därför gick jag i slutänden fyra år istället för tre). Ännu mer tid gick åt till att dammsuga hyllorna på biblioteket – jag läste ofta 10 diktsamlingar per dag och upptäckte även HBTQ-böcker. Jag var kär för andra gången, men olyckligt. På grund av astma och långvarig depression gick jag gymnasiet på distans, hade inga klasskompisar och umgicks väldigt lite med jämnåriga. Men stegvis började jag komma ut i världen mer, efter flera väldigt tuffa år. Jag gick på mina första andakter hos kväkarna. Jag jobbade på katthem som volontär och fick känna att jag kunde göra skillnad, att jag behövdes och kunde ta ansvar. Och jag hängde mycket på sidan poeter.se där mina dikter blev lästa och där jag hittade vänner genom att läsa deras dikter.
Med den nya asyllagen kommer hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år få besked om att dom ska utvisas den dag dom blir myndiga. Istället för att få vara tonåringar kommer dom leva i otrygghet och utan framtidstro.
Alla 17-åringar ska ha rätt till en trygg morgondag. Skriv under för att ändra lagen!
Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen ”Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, ”blue”, känslostämning. Men också om vilse, ”lost”, både i betydelsen ”förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.
Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:
”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”
”I min familj har saker en förmåga att försvinna.”
”Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”
”En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”
”Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”
Och en avslutande mening:
”Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”
”Gå vilse. En fälthandbok” heter i original ”A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.
På svenska finns även ”Det avlägset nära” och ”Män förklarar saker för mig”.
Bibliotek Botkyrka har precis uppdaterat sin hemsida, så nu är den ren och snygg och mera lättanvänd än tidigare. Där finns info om biblioteken, öppettider, katalog – men också alla planerade evenemang. Bland annat ett samtal mellan mig och författaren Lina Axelsson Kihlblom, den 13:e oktober. Läs mer här
Miniserien ”Coacherna” på SVT Play är nog det roligaste jag sett på länge. Med Lena Endre, Cecilia Frode och Vanna Rosenberg i huvudrollerna. Samtidskommentarer blandas med en intrikat intrig – och massor av humor. Genom en välgjord dramaturgi med tydlig progression mellan avsnitten, där karaktärerna utvecklas (eller snarare invecklas) och saker går åt fanders, blir komiken en extra krydda men tar aldrig över helt.
Min kollega Alireza Khanicheh hade med sig en systemkamera till jobbet och fångade mig från min allra sötaste sida 🙂
Moa-Lina Olbers Croalls ”I mitt namn – En bok om att vara trans” är obligatorisk i varje bibliotek, skola och lärarrastrum – samt på varje ungdomsmottagning och överallt annars där den kan nå unga eller vuxna. Helst borde Teskedsorden dela ut den.Boken baseras på många intervjuer med transpersoner i olika åldrar och situationer. Dessutom finns ordlista, flera faktaavsnitt ur olika vinklar, boktips, filmtips och snygga illustrationer av Hanna Gustavsson.Väldigt härligt skriven – helt korrekt utan att det verkar en gnutta ansträngt. Bara självklart. Många korta texter genomsyrade av en enkel, klar stil utan något krångel i sikte.Trodde typ aldrig att den här dagen skulle komma, alltså en matig transfaktabok som jag av hela mitt hjärta kan rekommendera till alla och envar 🙂
Jag blir bara mer och mer förtjust i essägenren ju fler essäer jag läser. Jhumpa Lahiri skriver i ”Med andra ord” kort, klart och kraftfullt om språk, exil och identitet, utifrån att hon som etablerad amerikansk författare blir besatt av italienskan – och börjar om med sitt skrivande på ett språk hon nyss lärt sig.
Jag har länge känt till Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, men nu när jag äntligen tar itu med att läsa den är jag chockad över hur explicit sexuellt det är – både incestuösa känslor och relationer mellan kvinnor, redan i del två – och hur mycket medicinhistoria som gömmer sig i berättelsen.
Bim Eriksson, ”Det kändes lugnt när mina känslor dog”. Snyggt (men läskigt) tecknat om känslor, genus och berättande!
Svetlana Carstean och Athena Farrokhzads ”Trado” innehåller tre häften, skrivna och översatta av två poeter i tätt samarbete. Spännande och välskrivet om livets och översättningens villkor.
”För Kvalia” av Hanna Riisager – skickligt skriven poesi som håller sig precis på gränsen till det alltför välgjorda.
På sistone har jag recenserat Mattias Alkbergs nya diktsamling, ”Ön” och Märta Fohlins nya roman, ”Sandöflicka”.
