Massa underbara skådisar. Modern humor med kängor hit och dit, samt underbart musikackompanjemang, blandat med versmått och så Lindy Larsson som den perfekta narren.
Tror inte Shakespeare-komedier kan leva upp mer än så här!
Massa underbara skådisar. Modern humor med kängor hit och dit, samt underbart musikackompanjemang, blandat med versmått och så Lindy Larsson som den perfekta narren.
Tror inte Shakespeare-komedier kan leva upp mer än så här!
Den amerikanska poeten Anne Sexton hör till de där tragiskt fängslande författarödena. Hon vann Pulitzerpriset 1967 och begick självmord 1974. Hennes poesi är kroppslig, envis och stark – både språkligt och innehållsligt.
Jag hade nog aldrig börjat läsa Montaigne om inte snubbe var kurslitteratur på kurs jag läser om att skriva kritik och essäistik. Men jag helgillade de här 1500-talstexterna och tror nog jag ska sluka samtliga tre tjocka band. Hur det blir med den ambitionen, ja det får tiden utvisa…
Dagens alltför bortglömda författare: danska Tove Ditlevsen, 1917-1976. Poet, mestadels rimmat, alltid starkt levande. Dessutom skrev hon romaner och självbiografier som ”Gift” och ”Tidigt på våren”. Jag läste henne när jag var tretton år och inte kunde sova på nätterna, utan utforskade mina föräldrars bokhyllor. Hon har skrivit mycket, både dikt och livsskildringar, som jag aldrig kan glömma bort.
Hela dikten som syns på bilden lyder så här:
Ak, du der holder et levende menneske
i din favn
og tror at dette elskede væsen
kan dæmpe dit hjertes savn,
og tror han kan følge din tanke
hvor ordene ikke kan nå
og gætte de vildsomme drømme
ingen i verden så –
du, der smiler af glæde
mod stjernernes ensomhed
og tror du har fundet en lykke
som ingen i verden ved;
en jordisk og ren lille lykke,
dyb og bestandig og god,
med rod i det levende hjerte
du hviler din pande imod –
en dag der ligner de andre –
kun er du lidt trist og træt –
skal du søge din elskedes øjne
og se han er glad og mæt,
og mærke ham lukke sit væsen
om hygge og aftenfred,
mens mørket blegner i stuen,
og stjernerne går i skred.
Og lydløst brænder din lykkes
flakkende flamme ned,
og ind i den gode stue
slår bølger af ensomhed,
og ingen ved hvad der skete,
og ingen har gjort dig fortræd,
kun er der et menneske hos dig,
som ikke kommer dig ved.
Varje gång jag går förbi statyn av Hjalmar Söderberg utanför Kungliga biblioteket tänker jag: ”Hjalmar, din hustru ropar!” Vissa nyligen utkomna biografier har fått glorian att helt halka av. Men bra författare var och är han!
Känner du till frasen ”the love that dare not speak it’s name”? Jag har känt till den länge, men trott att det var Oscar Wilde som myntade den. I själva verket kommer orden ur en dikt av Lord Alfred Douglas, också kallad Bosie, som var Wildes älskare.
Här är hela dikten. Den är ganska lång, men väldigt läsvärd!
I dreamed I stood upon a little hill,
And at my feet there lay a ground, that seemed
Like a waste garden, flowering at its will
With buds and blossoms. There were pools that dreamed
Black and unruffled; there were white lilies
A few, and crocuses, and violets
Purple or pale, snake-like fritillaries
Scarce seen for the rank grass, and through green nets
Blue eyes of shy peryenche winked in the sun.
And there were curious flowers, before unknown,
Flowers that were stained with moonlight, or with shades
Of Nature’s willful moods; and here a one
That had drunk in the transitory tone
Of one brief moment in a sunset; blades
Of grass that in an hundred springs had been
Slowly but exquisitely nurtured by the stars,
And watered with the scented dew long cupped
In lilies, that for rays of sun had seen
Only God’s glory, for never a sunrise mars
The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt,
A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss
Uprose; and gazing I stood long, all mazed
To see a place so strange, so sweet, so fair.
And as I stood and marvelled, lo! across
The garden came a youth; one hand he raised
To shield him from the sun, his wind-tossed hair
Was twined with flowers, and in his hand he bore
A purple bunch of bursting grapes, his eyes
Were clear as crystal, naked all was he,
White as the snow on pathless mountains frore,
Red were his lips as red wine-spilith that dyes
A marble floor, his brow chalcedony.
And he came near me, with his lips uncurled
And kind, and caught my hand and kissed my mouth,
And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend,
Come I will show thee shadows of the world
And images of life. See from the South
Comes the pale pageant that hath never an end.’
And lo! within the garden of my dream
I saw two walking on a shining plain
Of golden light. The one did joyous seem
And fair and blooming, and a sweet refrain
Came from his lips; he sang of pretty maids
And joyous love of comely girl and boy,
His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades
Of golden grass his feet did trip for joy;
And in his hand he held an ivory lute
With strings of gold that were as maidens’ hair,
And sang with voice as tuneful as a flute,
And round his neck three chains of roses were.
But he that was his comrade walked aside;
He was full sad and sweet, and his large eyes
Were strange with wondrous brightness, staring wide
With gazing; and he sighed with many sighs
That moved me, and his cheeks were wan and white
Like pallid lilies, and his lips were red
Like poppies, and his hands he clenched tight,
And yet again unclenched, and his head
Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death.
A purple robe he wore, o’erwrought in gold
With the device of a great snake, whose breath
Was fiery flame: which when I did behold
I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth,
Tell me why, sad and sighing, thou dost rove
These pleasent realms? I pray thee speak me sooth
What is thy name?’ He said, ‘My name is Love.’
Then straight the first did turn himself to me
And cried, ‘He lieth, for his name is Shame,
But I am Love, and I was wont to be
Alone in this fair garden, till he came
Unasked by night; I am true Love, I fill
The hearts of boy and girl with mutual flame.’
Then sighing, said the other, ‘Have thy will,
I am the love that dare not speak its name.’
Äldre böcker är fria från upphovsrätten och finns därför lätt att få tag i på nätet. Min favorit är poesi, som är lättare att läsa på skärm än tjocka klassiker. Nyligen har jag läst Edgar Allen Poes ”The Raven” på nätet och blivit väldigt förtjust i denna räta, välrimmade, hemska saga.
Som en del av min fascination inför Oscar Wilde har jag också läst den ännu hemskare ”Ballad of Reading Gaol”, som han skrev efter sin tid i fängelse. Den skildrar en dömdsdömd man, men också de övriga fångarnas ångest och plågor. Allt på mycket vacker språk, förstås – för det är ju Wilde vi talar om!
Nu ska jag ta itu med Gunnar Björlings samlade verk, som tillhandahålls via Litteraturbanken. Vilken enorm rikedom därute! Dessutom bjuder Youtube på en del inspelade dikter. Vem har till exempel inte längtat efter att få höra T. S. Eliots ”The Wasteland”?
Har du några tips på klassiker i e-form?
Richard Yates noveller står verkligen starka var för sig och jag avnjuter dem en i taget. Hittills har alla varit mästerligt utsökta!