Kategori: Poesi

Jag tyckte mycket om Erik Lindegrens ”mannen utan väg” när jag läste den, för – inser jag nu – åtta år sedan. Det känns som igår… Hur som, i förra veckan hittade jag en av hans senare diktsamlingar, ”Sviter”, på Myrorna. Den fick följa med mig hem och blev genast läst.

Jo, ”Sviter” innehåller intressant och emellanåt också njutbar poesi. Men jag förstår varför inledningen till dikten ”Arioso” är det som många minns av Lindegren. Den är så citerbar – och när det handlar om att beröra så är den verkligen i en klass för sig:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu.

Det var också givande att läsa resten av ”Arioso”, för den är mycket längre. Det säger något om vad vi använder av en poet. Vad vi glömmer. Lindegren var en av de viktigaste poeterna bland de modernistiska 40-talisterna. Idag omnämns ”mannen utan väg” fortfarande som ett banbrytande verk, men de som läst Lindegrens samlade dikter är nog lätträknade.

Samtidigt finns inledningen till ”Arioso” med i massor av dödsannonser. Där lever ett andetag av hans diktning, vilket är mer än vad många andra kan skryta med. Att bli flitigt citerad i dödsannonser är kanske det allra bästa sättet att verkligen vara aktuell som poet?

Prenumererar du på Litteraturbankens nyhetsbrev? Om inte – gör det! I senaste nyhetsbrevet, som jag klipper ur nedan, fanns tips från Dick Claésson om en väldigt intressant poet vid namn Kerstin Söderholm. Och hennes samlade verk, såväl dikter som dagboksanteckningar, fanns att ladda ner från Litteraturbanken. Jag ska absolut försöka läsa dem framöver 🙂

”Luta ditt huvud

tätt intill tingen!

Röster där ljuda, främmande rop –

bedjande toner,

ångestfull längtan,

ljusnande sorl.

Stämmor där kämpa att läsas ur dunklet,

vaknande, trevande,

letande, frågande

stämmor, som längta att tolkas i ord.”

”Jag vill vara så tyst,

att skogarnas ljung

kan susa genom mig.

 

Jag vill vara så grå,

att stenarnas högtid

kan tala ur mig.”

”[l]ivet är halvhunger, jäkt, misstroende,
dragiga rum och grannarnas radio”

”Allt har blivit så främmande och stort,
och det kan hända
att vi stannar ett ögonblick på gatan
för att se oss omkring.”

”Åter slummer. Onda drömmar.
Någonting har skett för längesedan
– när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna helt ifrån till livet.Det finns mörka, underliga skogar tätt invid oss
där vi vandrar.
Sorgsna bruna blommor växer där i dälden.
Det finns blinda lagar man ej borde varsna
alltför tidigt.”

Dagens alltför bortglömda författare: danska Tove Ditlevsen, 1917-1976. Poet, mestadels rimmat, alltid starkt levande. Dessutom skrev hon romaner och självbiografier som ”Gift” och ”Tidigt på våren”. Jag läste henne när jag var tretton år och inte kunde sova på nätterna, utan utforskade mina föräldrars bokhyllor. Hon har skrivit mycket, både dikt och livsskildringar, som jag aldrig kan glömma bort.

Hela dikten som syns på bilden lyder så här:

Ensomme mennesker

Ak, du der holder et levende menneske

i din favn

og tror at dette elskede væsen

kan dæmpe dit hjertes savn,

og tror han kan følge din tanke

hvor ordene ikke kan nå

og gætte de vildsomme drømme

ingen i verden så –

du, der smiler af glæde

mod stjernernes ensomhed

og tror du har fundet en lykke

som ingen i verden ved;

en jordisk og ren lille lykke,

dyb og bestandig og god,

med rod i det levende hjerte

du hviler din pande imod –

en dag der ligner de andre –

kun er du lidt trist og træt –

skal du søge din elskedes øjne

og se han er glad og mæt,

og mærke ham lukke sit væsen

om hygge og aftenfred,

mens mørket blegner i stuen,

og stjernerne går i skred.

Og lydløst brænder din lykkes

flakkende flamme ned,

og ind i den gode stue

slår bølger af ensomhed,

og ingen ved hvad der skete,

og ingen har gjort dig fortræd,

kun er der et menneske hos dig,

som ikke kommer dig ved.