Anneli Furmarks ”Den röda vintern” är ett fenomenalt seriealbum om sexualitet och politik. I en norrländsk bruksort på 70-talet pågår en omöjlig, förbjuden relation. Hon är medelålders, mamma, fru – och sosse. Han är en ung maoist som kämpar mellan att välja själv eller att viga sitt liv åt något större. Kampen i världen som blandas med kampen inom honom själv.
Furmark är alltid bättre än jag hoppas och då har jag ändå alltid extremt högt uppskruvade förväntningar!
Jag sitter djupt försjunken i Elin Lucassis debutseriealbum. Alltid kul när någon i ens bekantskapskrets blir med bok 🙂
”Adrian and the tree of secrets”, av Hubert och Marie Caillou. Ganska speciellt tecknad om den första förbjudna förälskelsen. En vän tipsade och jag köpte in till bibblan. Gissa vem som stod först i kön…?
Jag ser väldigt mycket fram emot serietecknaren Elin Lucassis albumdebut ”Jag är den som är den”, på Kartago nästa år. Inte bara för att jag råkar känna henne en smula – utan för att hon har en så vass penna! Det här kan bli riktigt blodigt bra!
Sofia Olssons debutseriebok (senast kom småmysiga ”Hetero i Hägersten”) är allt annat än småmysig. Sofia/berättarjaget intervjuar fyra nya svenskar/invandrare som alla är kvinnor. Deras berättelser är både lika och olika varandra. På ett enkelt, avskalat sätt berättar Olsson om fyra livsöden. Det sker helt enkelt genom illustrerade intervjuer med återgivna repliker. Därmed får de intervjuade själva komma till tals samtidigt som intervjuarens osäkerhet inför själva intervjusituationen framgår tydligt. Jag tycker mycket om Olssons bok just för att den är enkel, men aldrig förenklad. Att den visar bristerna i SFI, integration och byråkrati, samtidigt som den inte skönmålar någonting annat.
Betyg: 7/10
Någon lustigkurre har ritat dit nakna bröst på en av kvinnorna. Suck!
En bok (publicerad 1974) som sägs vara en föregångare inom svensk serieroman, och jag kan förstå varför. I textmässigt nedskalade, grafiskt enkla berättande bilder möter vi Nilsson, en nattvakt i ett köpcentrum. Han går runt i källarutrymmena varje natt, fastän det aldrig har dykt upp några tjuvar. Han berättar lite om sin barndom, om sitt liv. Det lyser igenom en stark socialistisk ådra men främst är det avskalat, tillbakalutat, stillsamt sorgset – och mycket enkelt. En serieroman väl värd att återupptäckas.
Betyg: 7/10
Karolina Bångs Handboken består av en mängd olika serier av olika längd. En del är historiska, en del rent fiktiva berättelser, många har någon form av politisk udd och alla står för relationsanarki, hbtq-kamp och feminism. Det blir en ganska spretig samling, på gott och ond. De historiska serierna känns tyvärr mer som tidningstexter där bilderna inte tillför särskilt mycket, de har dessutom väldigt pytteliten text och är inte alls läsvänliga. De är lärorika, men något skolbokstorrtråkiga (förutom att inget av detta står i skolböckerna!). Och som helhet är albumet lite väl åt alla olika håll, det är en bra bred bild av Bångs fanzineproduktion men jag hoppas att framtida album kan ha mer renodling och lite mer fokus på fantasifullt fabulerande och mindre htbq-feministisk politisk korrekhet (men all kämpaglöd kvar!).
Betyg: 6/10
Wet Moon är en seriesvit om Cleo och hennes kompisar. Desperat hippa, men ensamma och allmänt irriterade på allt och alla. Det vimlar av piercingar, frisyrer, kläder men fokus ligger hela tiden dels på det grafiska uttrycket – som är superbt – och dels på dialogen. Här vimlar det av slang och outsagdheter, ofullständiga meningar. Vem är den och den? Hur hänger de här människorna ihop? Varför ditt, varför datt och vem är egentligen den där personen som skrämmer Cleo? Det är snyggt utan att vara övertydligt. Tvärtom är det ofta snarare undertydligt på ett både störande och underbart sätt. Jag ser mycket fram emot Wet Moon 2 som jag härligt nog har hemlånad!
Betyg: 7/10
Sofia Olssons seriesamling handlar om att vara ett sammanboende heteropar i olika Stockholms-förorter. Humorn är lågmäld och vardaglig. Kanske är jag humorbefriad, kanske bygger skämten för mycket på igenkänningshumor, men en vecka efter läsning minns jag bara strippen där en tesil läggs i en säng. Roligare minnen än så vill faktiskt ha efter serieläsning och jag tycker nog att en serieskapare som marknadsför sig själv som feministisk ska kunna skriva något mer omvälvande än klyschor om heterolivet!
Betyg: 6/10
Den fjärde delen i serieromansviten Persepolis är också den sista. Här är Marjane tillbaka i Iran och möter, efter flera år i Europa, ett samhälle som hon har svårt att passa in i. Det här är en mycket värdig avslutning på den väldigt väl framförda Persepolis-serie-serien. Läs!
