Jag bluggar nu, som en kort paus i det galna pluggandet inför morgondagens tenta. Jag bara måste berätta om en läsupplevelse från förrgårdagen (det ordet borde verkligen finnas!). Då läste jag Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar till ackompanjemang av smultronkex-knaprande. Redan efter en sida var jag salig och så djupt försjunken i boken att jag inte kunde lägga ifrån mig den.

Så småningom gled läsningen över i sömn, inte på grund av uttråkning utan för att bildspråket uppmuntrade till dröm. Jag vet inte hur länge jag vistades i diktdrömmarna. Plötsligt skällde min hund och det som nyss varit självklart skingrades, suddades ut så att ingenting återstod. Istället fortsatte jag läsa Kapslar och vips! var sista sidan passerad.

Därmed var min poesiabstinsens ett minne blott och jag var nöjd som efter en festmåltid. Kapslar är egensinnig, men har stora likheter med surrealism och expressionism. Det handlar om kärlek, blommor, luft, lungor, Irak-kriget. Det är stundom naivt och klichénära, men alltid kreativt och energirikt. Snarare än en diktsamling är detta en enda lång svit, stilistiskt sammanhållen, utan svackor. Jag skulle kunna bombardera er med citat. Det får räcka med ett enda:

Sångerna ska släppas ut som minkar över gatorna

5 Comments

  1. Visst är det underbart med poesi, jag kan också få abstinens efter det när det gått långa perioder med bara prosa. När man läser poesi får man leva mer med orden, känslan och man det känns som man är någon annanstans.

    Lena
  2. Förut var jag verkligen poesimissbrukare, läste ofta mellan fem och femton diktsamlingar om dagen, nu blir det snarare en i månaden men jag har svårt att förstå hur jag tidigare kunde klara mig utan poesi – det är ju en helt annan värld än romaner, jag skulle vara så mycket fattigare om jag inte spenderat några år i den världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra + tretton =