Att få träffa Winterson, en av de mest inspirerande levande författarna, var en upplevelse.
Att koka ner 45 minuters samtal med en snabbpratande citatmaskin till fem frågor och svar var en utmaning…
Recension- "Fiskarmännen"
Jag var inte lika impad som vissa (många) andra av Chigozie Obioma ”Fiskarmännen”.
Wolff & Brel – den sista föreställningen
Jag har i ett antal år gillar Wolffs musik, både när han tolkar andra och skriver eget. Jag har också sett honom på Stadsteatern de senaste åren i först Arnold, sedan Karl Gerhard och nu ”Den sista föreställningen” (första pjäsen jag någonsin såg var nog Råttfångaren från Hammeln med Wolff som råttfångaren, 1998).
Jag kan bara beundra Wolff som inte kan stå, har svårt med andningen och svårt att hitta orden, men ändå sjunger av all sin kraft, tre föreställningar i veckan. Stora scenen är fullsatt fast pjäsen gått sedan förra året och jag sänker medelåldern i rummet rejält. Wolff berättar dels om Brel, dels om sitt eget liv. Och så sjunger han, till komp av både blåsinstrument, trummor, piano och dragspel.
Jag har inte lyssnat på Brel förrän nyligen och då bara Bowies cover av ”Port of Amsterdam” (då sade Brel att han inte ville ge sina sånger till bögar). Nu blir jag väldigt förtrollad av folktonerna i chansontraditionen. Jag kommer hem och spelar dels Wolffs skiva som kommit ut i samband med föreställningen, dels Brel själv och engelska covers. Undantaget är dock ”Seasons in the Sun” – Brel är känslosamt sorglig men Terry Jacks är rent smör medan Wolffs svenska version har rejält med svart humor.
Rekommenderas varmt! Både musiken och pjäsen!
Psykiatri i serieform
Ester Erikssons debut ”Det finns ingenstans att fly” är en väldigt konstnärlig, tung men samtidigt vacker serieroman om hur den som hamnar i psykiatrin blir patient med allt vad det innebär – mediciner, diagnoser, tvångsvård – samtidigt som det rent mänskliga i obearbetad sorg och en osäker tillvaro inte tillmäts samma betydelse. Starkt och smärtsamt. Väldigt vältecknad. Rekommenderas för alla som orkar.
Bokrearelaterad glädje
Pocketshop har börjat med rea, vilket rent psykologiskt fungerat väldigt bra. Idag hade Centralens största Pocketshop-butik rea på ”Kim och skrutten” av Karin Frimodig och Sara Berg, som jag trist nog inte läst än. Den är väldigt välkommen bland andra bilderböcker i min bokhylla!
Denna bok handlar om hur det är att vänta på ett syskon.
Vilka förväntningar kan ett barn ha när mammorna väntar på en lite person som kallas för Skrutten?
”Kims mamma och hennes tjej Cicci säger att de har något spännande att berätta.
-Är det något jag ska få?
-Ja, säger mamma.
-Är det något man kan leka med?
-Ja, men inte än, säger Cicci.
-Kan man kasta den?
-Nej, det kan man nog inte, säger mamma.”
Kim är jätteglad för att hon ska få ett syskon. Men hur länge ska man behöva vänta på Skrutten egentligen?
Besök på Magasin III
Idag var jag på Magasin III i Stockholms frihamn för första gången och vandrade genom tre utställningar:
Like A Prayer. Etrustiska votivgåvor, lerfigurer i form av olika kroppsdelar som offrades för att återfå hälsa, samsas med nutida skulpturer i metall, glas, lera och andra material. Konstnärerna är från olika håll i världen och har olika stil, men ett genomgående tema är dels kroppslighet, dels våldet i världen. Medverkande konstnärer: Eitan Ben-Moshe, Louise Bourgeois, Jake & Dinos Chapman, Mona Hatoum, Emil Westman Hertz, Sigalit Landau, Matts Leiderstam, Sirous Namazi, Maria Nepomuceno, Lars Nilsson, Linus Nordensson Spångberg, Ulf Rollof, Peter Schuyff, Per B Sundberg.
The Nature of Particles. Goyas etsningar med krigstema möter bröderna Jake och Dinos Chapman. En stark utställning med å ena sidan massor av rå sexualitet, å andra sidan våld och obehagligheter. Mitt i rummet står statyer med Ku Klux Klan-kåpor och färggranna, virkade sockor. Värst och mest drabbande är ”The Sum of All Evil”, där massor av små figurer – Ronald McDonald, hakkorsprydda soldater, utmärglade, ihopvuxna, kentauriska – slaktar och korsfäster varandra. Allt annat än trevligt. Och i taket trängs citat där alla bokstäver är lika naket mörka som de ord de formar. Dessutom finns en biosalong där du tittar på våldsamma videoverk tillsammans med fler Ku Klux Klan-statyer.
Aether and Einstein av Christine Ödlund. Konst i form av tavlor och växter, där det genomgående temat är hur växter kan kommunicera kemiskt med varandra, särskilt om de utsätts för stress.
Häftiga lokaler, väl sammansatta utställningar och aktuell konst och ett riktigt bra café. Plus att en fick matiga broschyrer med information om konstnärerna och konstverken. Jag kommer att återvända till Magasin III och börjar kolla kurser i konstvetenskap på bussen därifrån…
På Politism
En bra grej med Politism är att sidans läsare kan skriva där, även längre inlägg, men registrerat och med ett system som bygger på att den som kläcker ur sig tokigheter får minskat förtroende. Ingen smitväg in för ”frilansskribenter”. Och det är på många sätt bra.
