Alltså går arbetet bara långsamt framåt, men nu är jag i alla fall uppe i mer än 90 sidor som innehåller 25 000 ord och mer än 150 000 tecken. Det innebär att jag har nått en viktig milstolpe: två tredjedelar av minimimängden tecken, men också hälften av maxmängden. Så skönt!
Och så här ser min bokhög bredvid datorn ut för tillfället:
För ett par år sedan kom ”Robocoprah Winfrey”, Kalle Mattsons första bok med hans sammanblandningar av kända personers namn och ansikten. Den var småkul – i sina bästa stunder. Däremellan kändes den helt meningslös.
Sedan dess har jag sett bilder av Mattsson som jag tyckt bättre om, till exempel just ”Scener ur ett äktenskapsornas planet” och ”Ayn Randers Borg”. Och visst håller den nya boken, med namnet ”Scener ur ett äktenskapornas planet”, högre klass. Ansiktsbilderna är ofta lite mer crazy och därmed även roligare. Filmaffischerna är också ett roligt nytillskott.
Men många av ansiktsbilderna faller platt – vissa för att jag inte ens känner igen personerna, andra för att jag inte tycker att det blir så roligt. Jag kan ju konceptet, så det krävs något mer än två sammansmälta namn och ett ansiktscollage för att framkalla fniss.
Främst förstår jag inte riktigt idén med att presentera den här sortens seriekonst-ish i bokform. Den gör sig betydligt bättre som viralt fenomen, eller som följetong i en tidskrift. När alla bilderna ska samsas tar de ut varandra. Läsningen tar inte lång tid och att återvända till boken igen känns inte som någon särdeles lockande idé.
Det här är snarare en bok att kasta fram på fester. Om alla som bläddrar är lite lagom uttråkade och halvberusade kan den säkert roa ett sällskap i upp till tjugo minuter.
Tack till Galago för friex!
Tuvalisa Rangström debuterar som bilderboksförfattare i och med ”Oväder”, som är illustratören Clara Dackenbergs andra bilderbok. Illustrationerna är också den största behållningen med boken – konstnärliga, uttrycksfulla, detaljerade och med en känsla av såväl fart som fläkt. Huvudpersonen Tussen, liksom bokens andra personer, framstår som olika små knytt, mer eller mindre lika katter, björnar eller människor.
Tussens vante blåser bort, vilket gör Tussen arg. Hen klättrar upp i himlen på en stege och börjar bråka med ovädersmolnen, men träffas av blixten och slungas till en gigantisk hittegodsavdelning. Till slut kan Tussen gå därifrån med sin vante – men strax utanför dörren dyker det upp andra som fryser. Eftersom ”Tussen vet hur det känns” lånas vanten direkt ut och på sista bilden vinkar Tussen hejdå till ett litet knytt som krupit ner i vanten. Sensmoralen står på baksidan: ”Ibland måste man själv blåsa bort för att hitta det som är försvunnet.”
Den språkliga nivån växlar: från inledande ”Småsnår skälver. Morrhår darrar” till fraser som kastas runt av vinden, till exempel ”Ta in utemöblerna!” Här finns också onomatopoetiska drag, som när ovädret ylar ”Moouuuiii!!!” – ovädret är förresten ett moln med ansiktsdrag. Och rena fantasiord: ”Hupp foff? Nipp nipp! Nån har lapprat min foff!”
Jag kan inte bedöma hur ett barn hanterar språknivån och dess olika lager, men å andra sidan är jag övertygad om att barn inte har samma behov som vuxna av att behöva förstå precis allt – och en högläsare som gör ett ordentligt jobb kan ladda den här texten med mycket spänning, eftersom den med sina olika röster inbjuder till innovationer. Tack vare sin komplexitet tror jag att ”Oväder” kan bli betydligt bättre läsning än många mer endimensionella böcker.
Tack till Mirando för friex!
För ett par veckor sedan gick jag igenom rea-sidorna på Adlibris och Bokus och gjorde lite beställningar:
Lisa Ewald debuterade i bokform 2013, med seriealbumet ”Allt kommer bli bra”. Nu kommer uppföljaren, ”Måste carpa”. Medan ”Allt kommer bli bra” var väldigt konstnärlig rör sig ”Måste carpa” mer mot stripp-formatet. Här finns ett antal olika slags serier: bildsatta chakra-meditationer, avlånga skissblockssidor med ett porträtt och taglines, parodier på Lisa och Sluggo, collage med Barbie-bilder, med mera. Dessutom finns längre serieberättelser, ibland i samarbete med Hanna Stenman.
Samtidigt som vi bjuds på en stor bredd är den röda tråden tydlig. Det handlar om självhjälpsretorik och utseendehets, men inte med fokus på negativa känslor, utan peppigt på ett samtidigt helt icke-peppigt sett. Det kan handla om fraser som ”Vad fan spelar det för roll med en slimmad kropp, jag vill ha en strimma hopp” eller ”Dålig hy, orka bry”.
Ett härligt, snyggt, arty och helt hejdlöst rolig seriealbum. Ewald var stark redan i debuten, men betydligt starkare här. ”Måste carpa” är ett uppfriskande vitamintillskott som jag med glädje ordinerar till alla som någonsin brytt sig om sitt utseende, haft svårt för att ta till dig käcka fraser som ”Carpe diem!” eller känt hopplöshet över samtiden.
Tack till Galago för friex!
Den 17:e maj, på IDAHOT (International Day Against Homophobia, Transphobia and Biphobi) sändes ett avsnitt av Värmdöbibblopodden om transrepresentation i kulturen och trans i allmänhet. Podden görs och leds av Karin Cellton, bibliotekarie på Värmdö. Jag medverkade tillsammans med Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, samt Nikolaj, en ung transkille.
Jag har länge varit ett hängivet Marling-fan, älskat i princip alla skivor, på olika sätt. Från folkigt till jazzigt till rockigt – i en enda härlig rörelse, med genomgående hög kvalitet.
Första singeln från nya skivan, ”Semper Femina” (”Alltid kvinna” på latin), hette ”Soothing” och var en mjuk, förförisk låt med en speciell video. Tre ytterligare singlar, ”Wild Fire”, ”Nothing, Not Nearly” och ”Next Time” var också oerhört bra.
Särskilt gillar jag hur Marling så medvetet använder sin röst och sin musikaliska spännvidd. Singlarna är de starkaste låtarna, men skivan som helhet är också trevligt.
I won’t forget the late September
Where we danced among the midnight embers
But it’s going like a half-remembered dream
Left and north of where we met
Thinking better of going west
Yeah we’ve lost each other in a river stream
The only thing I learnt in a year
Where I didn’t smile once, not really
Nothing matters more than love, no
Nothing, no, not, nothing no, not nearly
We’ve not got long, you know
To bask in the afterglow
Once it’s gone it’s gone
Love waits for no one
I think your mama’s kinda sad
And your papa’s kinda mean
I can take that all away
You can stop playing it out on me
Me, me
She keeps a pen behind her ear
In case she’s got something she really really needs to say
She puts it in a notepad
She’s gonna write a book someday
Of course the only part that I want to read
Is about her time spent with me
Wouldn’t you die to know how you’re seen
Are you getting away with who you’re trying to be?
Trying, trying to be
Drawn in chalk across the floor
You made it yours
Your private door to my room
May those who find you find remorse
A change of course, a strange discord resolved
I need soothing
My lips aren’t moving
My God is brooding
I banish you with love
I banish you with love
You can’t come in
You don’t live here anymore
It feels like a long time since I was free
It feels like the right time to take that seriously
It feels like the trees are a peculiar green
It feels like the air is hung heavily
I don’t want to be the kind
Struck by fear to run and hide
I’ll do better next time
Något jag inte har nämnt här på bloggen alls är att jag nyligen besökte Paris för första gången någonsin, tillsammans med min mamma som bodde i Frankrike som ung och nu fick tillfälle att rosta av sin franska.
Vi reste över månadsskiftet april/maj. Alltså mittemellan de båda valomgångarna, vilket ingen av oss varit medvetna om när vi bestämde resan. Det var väldigt märkligt att gå omkring i Paris just där och då – främst för att valet inte märktes särskilt mycket.
Turismen och vardagen pågick som vanligt, men valaffischerna var alltid nedklottrade, vare sig de föreställde Macron eller Le Pen. Jag visste att många av de människor jag mötte antagligen röstade på Le Pen, samtidigt som många andra var sådana som i hennes (och hennes väljares) ögon inte är välkomna i landet.
På första maj hade jag velat se marscherna, men skrämdes av att även Nationella fronten skulle demonstrera, så vi höll oss borta – och lyckades med det så fullständigt att vi mest såg glassätande, solbadande turister hela dagen. Så nära, så långt ifrån.
Vad gäller de mera världsliga aspekterna av resan så älskade jag självklart Shakespeare & Company och lyckades efter två besök bestämma mig för tre böcker: Roxane Gays ”Difficult Women” samt Maggie Nelsons ”The Argonauts” och ”Bluets”. Den senare var en sådan munsbit att jag läste ut den under flygresan hem.
Jag blev knockad av macarons och trerätters middagar, föll för crepes och åt på en afghanistansk restaurang för första gången i mitt liv, vilket var riktigt välsmakande upplevelse. Jag besökte minnesmärket över deportationerna, vandrade omkring i Notre Dame, såg fulla män pissa i Seine på kvällen, blev utmattad redan av kön till Louvren och kunde inte riktigt uppskatta innehållet (men tog mig i alla fall fram till Mona Lisa och konstaterade att den är större än jag trott).
Jag gick igenom Picasso-muséet som på moln, drunknade tillfälligt i utställningen om Olga Picasso och kom hem med massor av konstvykort. (Jag har en smärre samling sådana, men mer om det vid något annat tillfälle.)
Jag skaffade kattörhängen som matchar min leopardmönstrade t-shirt. Och när jag kom fick jag nöjet att bjuda mina kollegor på å ena sidan macaroner med smak av sådant som ros och kaffe, å andra sidan madeleinekakor doppade i lindblomste.
Våren hade kommit längre, men jag uppskattar ändå svensk vår. Och svensk tunnelbana.
Jag och Elin Lucassi skrev på LitteraturMagazinet samtidigt, där hon impade stort på mig genom att vara stark både i text och bild. När hennes debut ”Jag är den som är den” kom ut blev jag väldigt glad och om än något partisk så var läsglädjen ännu större.
I det nya albumet ”Synd” finns mindre glitter, men ännu mer skärpa. Helt enkelt ett ännu bättre seriealbum än debuten, med feministiska, härligt tecknade tematiska serier som utgår från de sju dödssynderna, men är fast rotade i den samtid vi upplever just nu. Upplägget liknar Liv Strömquists, men är rent visuellt ännu mer njutbart.
Så läs ”Synd” – att inte göra det vore synd (ursäkta för väldigt dålig ordvits!) – OCH lyssna på det avsnitt av podden ”Speaking of Stories” där Elin Lucassi och Abigail Tarttelin talar om sina konstnärskap:
Speaking of Stories, avsnitt 11
Pluspoäng för framsidan!
Jag har som många andra en crusch på Duras. Nyligen har hennes bok ”Yann Andréa Steiner” kommit ut på svenska. Ett måste att läsa för alla Duras-älskare. Men Elisabeth Hjorths radioessä i OBS, om relationen mellad Duras och hennes märklige partner, är också oerhört värd att ta del av. Lyssna på den!
