I fredags arrangerade P1 Kultur en queerlitterär salong, ledd av eminente Roger Wilson. Den som missade direktsändningen kan såklart lyssna på programmet i efterhand.
Jag och Anna Hellgren från Expressen tipsade om årets höjdpunkter – och var rörande överens! Mina favoriter från i år var Ocean Vuongs poetiska roman ”En stund är vi vackra på jorden”, Johan Hiltons dokumentära körverk ”Vi är Orlando”, Ylva Karlssons & Katarina Strömsgårds kapitelbok ”Månen, varelsen och jag” och Anneli Furmarks seriealbum ”Gå med mig till hörnet”.
I programmet medverkar även författarna Mian Lodalen, Anna Nygren, Khaled Alesmael, Danny Ramadan och Caroline Farberger, för att berätta om sina nya böcker. Och Lisa Bergström recenserar julfilmen ”Happiest Season”.
Äntligen är den här! ”Världen vi lämnar”, Föreningen Arbetarskrivares tolfte antologi. Redaktörad av Jens Paulsson och Hanna Wikman, formgiven av Carola Ankarborg.
Jag bidrar med diktsviten ”Bärga” och det är visserligen inte första gången jag har med dikter i en antologi, men första gången på mer än tio år, så det känns stort 🙂
Den här veckan och förra har jag hållit två föreläsningar om hbtq-litteraturhistoria: en för bibliotekspersonal och folkhögskolelärare i Västernorrland, en för bibliotekspersonal i Skåne. Årets enda två föreläsningar rev jag alltså av på en vecka – dessutom en vecka i karantän med covid och tillhörande och heshet etc. Men det gick bra och rösten höll hyfsat. Vid båda tillfällena nämnde jag förstås drömmen om databasen Queerlit, som jag brukar, men vad jag inte hade en aning om var att den drömmen höll på att slå in.
För att göra en lång historia kort: redan när jag började samla listor över hbtq-böcker på den här bloggen, och skrev min bibliografi HBTQ – Böcker bortom normen, insåg jag att en databas vore mycket bättre. Sedan träffade jag Sam Holmqvist, som också länge hade velat se en sådan databas. För några år sedan började vi prata med Jenny Bergenmar, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och särskilt inriktad på digital humaniora. Och planerna växte till en hel liten projektgrupp, som också omfattar bibliotekarierna Linda Börjesson och Olov Kviström och Koraljka Golub, professor i biblioteks- och informationsvetenskap.
Vi har skickat iväg ett antal ansökningar om finansiering, men den här gången fick vi faktiskt napp. Riksbankens jubileumsfond har beslutat att finansiera Queerlit. Det innebär att jag ska få vara med att skapa en deldatabas till Libris, med svensk hbtqi-litteratur. Och queera ämnesord! Kan fortfarande inte riktigt fatta att det är sant, men närmre än så här har drömmen verkligen aldrig varit att bli verklighet.
Att jag fyller år på Transgender day of Remembrance var inget jag tänkte så mycket på innan jag hittade fram till min egen transidentitet för tio år sedan, men alltsedan dess har det känts lite märkligt. TDOR är en dag för sorg – för att minnas de som dött under året till följd av transfobi. Fast just i år, när firandet ändå blir en väldigt blek skugga av sitt vanliga jag, känns det lite mindre konstigt.
Och egentligen är det förstås inget märkligt alls. Liv och död och glädje och sorg och kamp är en del av varje dag. Och idag minns vi de vi förlorat extra mycket, men imorgon – och idag och alla andra dagar – måste vi fortsätta kämpa för de som lever 🕯
Peter Englund skriver true crime! Och han gör det bra, som den historiker han är, med fokus inte bara på mordutredning och snaskiga detaljer. Mordet på Kickan Granell i Hökarängen 1965 blir utgångspunkt för en intressant skildring av folkhemmet, miljonprogrammet, Stockholm och 50- och 60-talets samhällsomvälvningar.
Bilden i montaget är en inscannad sida ur Fib aktuellt, nr 3 1966.
Eric Roséns debutbok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” är en intressant och gripande uppväxtskildring om kärleken till en pappa som missbrukar – och som hamnar i fängelse, för ett mord han inte säger sig minnas och därför aldrig erkänner att han har begått.
Rosén skriver samtidigt varsamt och taggigt om klass och normbrott, och han har definitivt något att berätta. Men: det känns emellanåt lite långdraget. Och jämfört med t.ex. ”Mig äger ingen” blir det uppenbart att Rosén skriver självbiografi på effektiv journalistprosa, snarare än livsomvälvande litteratur.
Författarfoto: Viktor Gårdsäter
Novellerna i Jonas Eikas ”Efter solen” är queera, dystopiska och bitvis rejält experimentella, men med ett undantag – där en man försöker uppgå i en märklig himlakropp han hittat i öknen – motsvarade de inte mina högt ställda förväntningar.
Foto (med öppen licens): Thibault Penin, hämtat från Unsplash
Omslagsbild: Birk Horst
Anne Carson är alltid läsvärd. Så även i sin debutbok från 1986, först nu översatt till svenska av Niklas Haga. Inte min Carson-favorit, kanske, men här ryms många obändigt intressanta tankar – främst om eros och de gamla grekerna – och minst lika många underbara språkliga krumbukter.
Foto (med öppen licens): Flo Meixner, hämtat från Unsplash
Omslagsformgivning: Nina Ulmaja
Jag var inte direkt golvad av Tessa Hadleys ”Syskonen”, men ändå sugen på att läsa ”Sent på dagen”. Och först fängslades jag verkligen – av den akuta sorgeskildring och det dynamiska persongalleriet. Sedan gled det alltför mycket över i en otrohetsintrig jag redan läst för många gånger. Så: nja.
Foto (med öppen licens): Deanna J, hämtat från Unsplash
Härom dagen landade senaste numret av tidskriften Astra i brevlådan. Temat är trans och jag har med ett utdrag ur min ”roman under arbete”, Låt mig bli. Jag är väldigt glad över att dela nummer med texter av Sam Holmqvist och Theodor Hildeman Togner, men ser framför allt fram emot att läsa alla spännande texter från pennor jag inte känner.
Jag har läst och gillat de två första delarna i Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, men sedan inte kommit vidare. Nu läste jag ”Höstens skuggor” på Litteraturbanken och påmindes om hur härligt skrivet det är, så märgfullt – och väldigt intressant för oss som gillar sexualitets- och medicinhistoria. Sätter genast igång med del fyra!
Linda Boströms ”Oktoberbarn” är en koncentrerad roman om psykiatri, skilsmässa, minne och att försöka hålla samman som människa och mamma, trots inre och yttre tryck. Välskriven och intressant, om än inte alls i klass med ”Välkommen till Amerika”.
Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” är en modern klassiker jag är glad att ha läst, men även om jag hundmärker en del fina partier så är helheten mer intressant än inspirerande – särskilt Hammarskjölds besatthet av tanken på att offra sig är både fascinerande, provocerande och frånstötande.
Jag har nu läst i princip allt av Bodil Malmsten. Sist ut blev hennes enda omfångsrika roman: ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, om den alkoholiserade skådespelaren Maurice som förlorat både fru och dotter och snart förlorar sitt jobb om han inte slutar komma bakfull till repetitionerna.
Malmsten är alltid Malmsten, men även om det här är hennes Stora Roman så hade den nog vunnit på att vara lite mer koncentrerad. Jag föredrar ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna”. Och ”Undergångarens sång”. Och ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Och alla diktsamlingarna!
Elin Boardys ”Nätterna på Winterfeldtplatz” handlar om Hedvig, tjugo år, som flyttar till Berlin för att komma undan sitt borgerliga familjeliv och hitta friheten – främst den sexuella.
Bland bisexuella, transpersoner, lesbiska och bögar på underjordiska klubbar hittar hon mycket riktigt något helt annat än sin gamla göteborgsvardag. Men det är sent 1920-tal och nationalsocialismen växer sig allt starkare, samtidigt som kommunisterna drömmer om röd revolution.
En underhållande berättelse, lättsam trots sitt bitvis tunga innehåll. Tror den kan passa mina elever väldigt väl!
(Fotot föreställer en fest på Magnus Hirschfelds institut för sexualvetenskap i Berlin, som också spelar en central roll i boken.)
Jag har länge haft New York-trilogin på min läslista. När jag väl började kunde jag inte sluta – sträckläste på ett sätt jag sällan gör. Tycker mest om första delen, men fascineras av alla, kommer inte försöka återge handlingen i någon och är mest av allt väldigt glad över att jag till sist tog itu med dessa postmoderna detektivromaner.
Först stör jag mig jättemycket på Phoebe, huvudperson i Wibke Brueggemanns ”Lycka är för losers” (Love is for losers). Sedan börjar jag tycka om henne – och bli smått beroende av berättelsen.
Phoebes pappa dog innan hon föddes och hennes mamma, som är läkare, tillbringar nästan all sin tid ute i fält för Läkare utan gränser. Alltså bor Phoebe hos sin mammas bästa vän, Kate, som driver en välgörenhetsbutik och är överdrivet kär i sina perserkatter.
Den här våren är Phoebe besviken på sin bästis, som skaffat pojkvän och inte längre har tid att umgås. Själv ska Phoebe aldrig bli kär. Men när hon råkar släppa ut Kates ena perserhona, som löper och kommer hem gravid, börjar Phoebe jobba i välgörenhetsbutiken för att gottgöra Kate. Och där finns Emma – Emma med väldigt blåa ögonen, som gör Phoebe både glad och nervös…
Det är befriande med en så bitchigt egoistisk huvudperson, som samtidigt framstår som både väldigt begriplig och högst sympatisk. Det här en rolig, fartfylld och underhållande ungdomsbok med en oförglömlig berättarröst – kanske lite långdragen i slutet, och jag är inte alltid helt vän med Amanda Svenssons översättning, men jag kommer definitivt tipsa mina elever om ”Lycka är för losers”.
Jag har tidigare bara läst – och verkligen gillat – Thomas Manns kortromaner. ”Buddenbrooks” är inte alls någon kortroman, men däremot en sjusärdeles tegelsten! Rolig och sorglig om vartannat, med karaktärer jag kommer att minnas länge. Nu är det definitivt dags för ”Bergtagen”.
(Byst av Ulla Scholl, fotograf Manfred Eberlein, hämtad från Wikimedia. CC 4.0, bilden ändrad av mig genom att omslaget monterats in, samt insta-filter.)
