Jag har i ett antal år gillar Wolffs musik, både när han tolkar andra och skriver eget. Jag har också sett honom på Stadsteatern de senaste åren i först Arnold, sedan Karl Gerhard och nu ”Den sista föreställningen” (första pjäsen jag någonsin såg var nog Råttfångaren från Hammeln med Wolff som råttfångaren, 1998).
Jag kan bara beundra Wolff som inte kan stå, har svårt med andningen och svårt att hitta orden, men ändå sjunger av all sin kraft, tre föreställningar i veckan. Stora scenen är fullsatt fast pjäsen gått sedan förra året och jag sänker medelåldern i rummet rejält. Wolff berättar dels om Brel, dels om sitt eget liv. Och så sjunger han, till komp av både blåsinstrument, trummor, piano och dragspel.
Jag har inte lyssnat på Brel förrän nyligen och då bara Bowies cover av ”Port of Amsterdam” (då sade Brel att han inte ville ge sina sånger till bögar). Nu blir jag väldigt förtrollad av folktonerna i chansontraditionen. Jag kommer hem och spelar dels Wolffs skiva som kommit ut i samband med föreställningen, dels Brel själv och engelska covers. Undantaget är dock ”Seasons in the Sun” – Brel är känslosamt sorglig men Terry Jacks är rent smör medan Wolffs svenska version har rejält med svart humor.
Rekommenderas varmt! Både musiken och pjäsen!
