Nästa vecka åker jag till Bryssel för att sitta i ett arkiv i en vecka. Sortera och digitalisera. Nu har jag börjat förbereda packningen och insåg att mitt favoritpackproblem helt uteblir: vilka böcker jag ska välja. För nu har jag en läsplatta med 150 böcker på. Väger nästan ingenting.
Både snopet och skönt!
Mickan är elva år och blir brutalt mobbad i skolan. Hon heter Mikael i allas ögon utom sina egna, men vågar inte slåss för sig själv när hon behandlas så illa av klasskompisarna. När familjen flyttar bestämmer hon sig för att börja om på nytt. Nu ska hon vara Mickan från dag ett. Ingen ska få veta att hon ansågs vara kille när hon föddes. För då skulle de ju inte kunna tycka om henne – eller…?
Det här med flytt är verkligen världens mest tacksamma ämne i en kapitelbok för mellanstadiet. Alla kan leva sig in i att börja om. Jag byte själv skola som tioåring och vet hur hela världen tycks bytas ut på ett både skrämmande och lockande sätt. Mickan är en härlig huvudperson och hennes omgivning är lagom ljust skildrad. Aldrig alldeles för tillrättalagd, men heller aldrig för mörk och tung att läsa om. Som helhet har boken sina detaljer på helt rätt ställe – den är helt enkelt korrekt, men aldrig tråkig. Tvärtom. Det här är rolig läsning. Både för mitt vuxna jag och min inre, fnittrande elvaåring.
Jag gillar att Mickan är så öppen inför allting, så som jag tänker mig att just elvaåringar kan vara. Hon har inte kommit i puberteten, så kroppen är inget problem – och kanske behöver den inte heller bli det senare? Malin Nilsson har tagit hjälp av Vanessa Lopéz för att få till porträttet av Mickan och det applåderar jag – fråga de som vet! Tonen i boken är ganska perfekt, enkel och rak men inte fördummande eller alltför förenklad.
Min inre redaktör gråter bitvis över textens utseende, men typografi är inte det viktigaste i sammanhanget. Det viktigaste är att en bok som inte funnits och som verkligen behövs nu går att läsa – och sätta i händerna på de som kan må bra av att läsa den. ”Det är jag som är Mickan!” är definitivt något att tipsa om för alla lärare och bibliotekarier och andra människor med bok- och människohjärta därute 🙂
/Tekoppen
Det är länge sedan jag hade bilder på bokhögar här. Men detta blev mina reakap:
Och så här vacker är min samling av Queerlequin-böcker:
/Tekoppen
Jag har fnittrat mig igenom Greens och Levithans ”Will Grayson”. Jag har försökt börja på ”The Fault in Our Stars”/”Förr eller senare exploderar jag”, men inte fastnat. Nu kände jag däremot, till sist, att jag inte kunde hoppa över en bok som betytt så mycket för så många. Jag var nyfiken på hur den lyckades med det.
Svaret är nog: skriv om något oerhört tragiskt med oändligt mycket smart humor och skriv fram karaktärer som inte bara är döende i cancer utan också speciella, originella, rent ut sagt oförglömliga.
Visst är det lite cheesy emellanåt. Men jag grät på slutet. Oh som jag grät!
Och det säger nog allt.
I senaste numret av Ottar fick jag äran att intervjua tre intressanta och mycket skickliga serieskapare: Fanny Agazzi, Sara Elgeholm och Julia Hansen.
Niroz Maleks ”Under krigets himmel” var speciell och mycket givande läsning. En mycket fantasifull, såväl sorgsen som humoristisk, rapport från krigets Syrien.
Idag lärde jag mig ett nytt ord: ”Stockholmsvegan”. Det är sådana som jag, som helst är veganer men gör lite för många undantag för att kunna kalla sig det. Egentligen.
I alla fall, jag försöker vara så vegansk som möjligt och det blir lättare av att det på sistone kommit många fler veganska produkter. Hälsans kök har mycket fler veganska produkter än förut, liksom Anamma. ”Veggisar”, som innehåller både quinoa, grönkål, broccoli och mynta, var oerhört goda! Det är sällan något så här innovativt och gott dyker upp i frysdisken.
Annars gillar jag verkligen de bollarna med olika grönsaksblandningar som dykt upp också. Men nu hittar jag inte vem som gjort dem…
Återkommer! /Tekoppen
