Nattvakten

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker 6 kommentarer

Sarah Waters är en författare som jag å ena sidan vill läsa, å andra sidan är för tillknäppt för att uppskatta. Nattvakten är en förhållandevis mogen och seriös roman, men även om den är spännande och får mig att vilja läsa vidare så blir jag aldrig fångad på det sätt som en riktigt bra bok kan åstadkomma. Jag engagerar mig inte på djupet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.

Det mest intressanta med Nattvakten är att den börjar 1947, till största delen utspelar sig 1944 och slutar 1941. Först på slutet avslöjas händelser som antytts genom hela boken. Vad som stör mig är att vissa saker som väcker nyfikenhet utelämnas. Det är okej att lita på läsarens fantasi, men här finns hål som i mina ögon förminskar bokens värde. Vad hände med Vivien efter att hon försvinner ut ur bild 1944? Jag vill veta!

Det som gör mig allra mest besviken är att det inte hade behövts så mycket mer för att detta skulle bli en bra bok. Tyvärr är språket klichérikt och snarare effektivt än välgjort och även det som händer lämnar en del att önska. Sexscenerna ska vi inte tala om, de är så tantsnuskpinsamma att jag inte vet om jag ska skratta, rodna, fnittra eller gråta.

Nattvakten är underhållande, men ingenting mer.

6/10

Radioröster

Bokrapporter / Hyllning / Poesi Lämna en kommentar

Hur många diktsamlingar idag handlar om rasism? Och hur många av dem är dessutom riktigt, riktigt bra? Jag har nyss läst en, Ida Börjels Skåneradio. Experimentellt, bara det att Börjel valt bort rutinexperimenterandet och gjort sitt alldeles egna utforskande av människans ensamma inre och språkets gråzoner.

Skåneradio är till synes ordagranna avskrifter av program dit radiolyssnare kan ringa in och prata i direktsändning (men jag gissar att fantasi finns inblandad). Jag har aldrig stått ut med sådana program, men på papper och med oklar verklighetsanknytning blir det plötsligt spännande att läsa de enahanda klagovisorna som blandar högst verkliga problem med paranoia.

Diktsamlingen fängslar mig och – varning för överanvänt ord – berör. Alldeles för få av arterna i den samtida lyrikfaunan är så här annorlunda, högkvalitativa och viktiga.

9/10

Bitterfittan

Bokrapporter / Romaner 9 kommentarer

Maria Svelands Bitterfittan är snabbläst och svårsläppt med sin ringa mängd sidor och sitt lättlästa sätt att presentera inte särskilt lättsamma teman. När jag köpte Bitterfittan för flera månader sedan skämdes jag nästan. Kanske för att jag fått helt fel intryck av vilken sorts bok det var. Kanske för att jag egentligen inte var särskilt sugen på att läsa den. Kanske för att mina fördomar säger mig att böcker som kan köpas på Konsum inte är värda min uppmärksamhet. Hursomhelst förpassades Bitterfittan till bokhyllan och där stod den tills min mamma lånade, läste och blev lyrisk. Då växte min nyfikenhet. Rejält.

Bitterfittan har en stark berättarinna som påminner mycket om mig själv under de år då jag hade som mest problem med min egen och andras inställning till min könsidentitet och sexuella läggning. De åren då jag var som mest arg över den begränsade könsroll jag förväntades hålla mig inom. Bitterfittan sjuder av en sund ilska och en berättarlusta som använder språket väl – inte experimentellt, men effektivt och lekfullt.

Jag har med besked slutat ångra att jag köpte den här knallrosa pocketen, ty den är värd sin vikt i guld. Jag stör mig på vissa generaliseringar – slutsatserna är väldigt rimliga men argumentation brister ibland – riktigt så enkel som den framställs är inte världen. Detta är dock jordnötter i sammanhanget. Jag gläder mig över att Maria Svelands debut smyckar topplistorna och kan köpas på Coop. Jag önskar bara ännu mer debatt kring budskapet, både det jag känner igen och det jag tvekar inför. Har du läst Bitterfittan är jag säker på att du har tankar att dela med dig av. Varsågod! Kommentarfältet och Tekoppen väntar spänt.

Allen Ginsberg – Skrik och sorg

Bokrapporter / Klassiker / Poesi Lämna en kommentar

I antologin BEAT! introducerades the beatniks och jag smakade hungrigt på Ferlinghetti, Ginsberg, Kerouac och alla andra. Det inspirerade mig till att köpa Howl and other poems och Kaddish and other poems i en liten rörig bokhandel i Bloomsbury för snart två år sedan. Nu bestämde jag mig för att till slut ta itu med dem.

Jag började med Howl, debuten – och blev inte imponerad. Visst finns här halsbrytande vändningar (yacketayakking screaming vomiting whispering facts and memories and anecdotes and eyeballs kicks and shocks of hospitals and jails and wars), men jag blir trött av allt prat om knark och sex. ”Titta vad cool jag är, jag har testat alla droger i hela världen och säger kuk i varannan mening!” Visst, jag är pryd men främst stör jag mig på att helheten helt enkelt inte är övertygande.

Några dagar senare läste jag Kaddish. Och WOW. Vilken skillnad! Här är allting smärtsamt skrivet, här griper dikterna tag om mina inälvor och kramar väldigt hårt. Det dräller av droger men främst blir jag hög på språket. Sidorna är fulla av spyor och könsorgan men Allen, jag förlåter dig vad som helst! Titeldikten är allra bäst – jag blir omskakad och andlös bara av att läsa de inledande verserna:

Strange now to think of you, gone without corsets & eyes, while I walk on the sunny pavement of Greenwich Village

downtown Manhattan, clear winter noon, and I’ve been up all night, talking, talking, reading the Kaddish aloud, listening to Ray Charles blues shout blind on the phonograph

the rhythm the rhythm – and your memory in my head three years after

Denna trettio sidor långa sorgesång påminner om Mig äger ingen – men är ännu bättre.

Denna dag som är idag…

Bokrapporter / Klassiker / Poesi 4 kommentarer

…ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.

Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person – även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.

Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs’ Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.

À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d’odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.

Jane Austen – Förnuft och känsla

Bokrapporter / Klassiker / Romaner 13 kommentarer

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa.  När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: “Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna.” Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning – som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.

Fyra dramer från skilda tider

Bokrapporter / Klassiker / Shakespeare, William / Teater och pjäser 2 kommentarer

På Kulturhuset spelas just nu Living room, en pjäs om vänskap över gränser. Två kvinnor kommer varandra nära, trots att skilda livsvillkor försvårar mötet. Anette är judinna, uppvuxen i Sverige, född av föräldrar överlevt förintelsen. Asma är palestinier men bor och arbetar i Tel-Aviv. Living room är riktigt viktig och drabbande stark. Jag går ut ur salongen en smula mer människa än innan. Manuset bygger på dialoger mellan skådespelerskorna Anette Sallmander och Mira Awad. Mira är pjäsens Asma, spelad av Mina Azarian som lyckas fånga både integritet och förtvivlan.

I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate – roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon “tämja sitt vilda hjärta” och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:

LEONATO – Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.

BEATRICE – Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.

Levande skildring av kvinnoliv 2

Bokrapporter / Klassiker / Romaner Lämna en kommentar

I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en “bra hustru”. Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.

Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.

Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.

Tre romaner av Christine Falkenland

Bokrapporter / Romaner 6 kommentarer

Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.

Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog “vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.

I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.

Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.

Sanna sagor

Bokrapporter Lämna en kommentar

I den här recensionen får två böcker trängas: Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Böckerna är lika på så sätt att båda författarinnorna berättar upplevelser tätt knutna till dem själva. Sanna berättelser kan vara riktigt tröttsamma, t.ex. BOATS som ynglar av sig likt kaniner, men i bästa fall blir det självupplevda grogrund för berättelser som kommer nära läsaren.

Den som läst brevsamlingen Livstecken kommer att känna igen sig i Gunilla Linn Perssons nya bok. Som vanligt är det nästan gränslöst självutlämnande. Gunilla Linn Persson skildrar psykoser så att de blir sagor, “sagan om mig själv”. Språket är säreget, sprudlande av ordglädje. Det känns som en gåva att få följa Gunilla Linn Persson från bok till bok och även om hon skriver tre självbiografier till kommer jag inte att tröttna. – När vi ändå talar Gunilla Linn Persson måste jag tipsa ännu en gång om kortromanen Vännen, som kom för fem år sedan. Även den numera klassiska barnboken Allis med is är obligatorisk läsning. Själv ska jag ge mig i kast med Människor i högt gräs och Smultronfälten.

Åsa Linderborgs debutbok är en biografi över pappan Leif. Även här finns inte ens uns av försköning, men däremot hinkvis med kärlek. Porträttet tecknas inte med varsam hand men det är alltid ömsint. Åsa lämnar ut pappan, men också sig själv. Jag fångades av boken från första stund, inte en sekund av läsningen var bortslösad och jag får väl tillstå att jag grät mot slutet. Jag hade en hel del fördomar om att det här skulle vara ännu en illa skriven eländesskildring, men Mig äger ingen kommer jag att minnas som en viktig bok.