Allen Ginsberg – Skrik och sorg

Bokrapporter / Klassiker / Poesi Lämna en kommentar

I antologin BEAT! introducerades the beatniks och jag smakade hungrigt på Ferlinghetti, Ginsberg, Kerouac och alla andra. Det inspirerade mig till att köpa Howl and other poems och Kaddish and other poems i en liten rörig bokhandel i Bloomsbury för snart två år sedan. Nu bestämde jag mig för att till slut ta itu med dem.

Jag började med Howl, debuten – och blev inte imponerad. Visst finns här halsbrytande vändningar (yacketayakking screaming vomiting whispering facts and memories and anecdotes and eyeballs kicks and shocks of hospitals and jails and wars), men jag blir trött av allt prat om knark och sex. ”Titta vad cool jag är, jag har testat alla droger i hela världen och säger kuk i varannan mening!” Visst, jag är pryd men främst stör jag mig på att helheten helt enkelt inte är övertygande.

Några dagar senare läste jag Kaddish. Och WOW. Vilken skillnad! Här är allting smärtsamt skrivet, här griper dikterna tag om mina inälvor och kramar väldigt hårt. Det dräller av droger men främst blir jag hög på språket. Sidorna är fulla av spyor och könsorgan men Allen, jag förlåter dig vad som helst! Titeldikten är allra bäst – jag blir omskakad och andlös bara av att läsa de inledande verserna:

Strange now to think of you, gone without corsets & eyes, while I walk on the sunny pavement of Greenwich Village

downtown Manhattan, clear winter noon, and I’ve been up all night, talking, talking, reading the Kaddish aloud, listening to Ray Charles blues shout blind on the phonograph

the rhythm the rhythm – and your memory in my head three years after

Denna trettio sidor långa sorgesång påminner om Mig äger ingen – men är ännu bättre.

Denna dag som är idag…

Bokrapporter / Klassiker / Poesi 4 kommentarer

…ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.

Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person – även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.

Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs’ Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.

À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d’odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.

Sväva mellan liv och död…

Bokrapporter / Poesi 2 kommentarer

…är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden ”Det finns en dold poesi i sjukrummet”. I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns ”töckenartade nebulosor”. ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.

Helt formfulländat är det inte – t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna – men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest – allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.

Allra starkast kommer jag att minnas en rad: ”Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen.” I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar – fantasin fyller tystnaden.

Betyg: 7/10

Malte Persson: Dikter

Bokrapporter / Poesi 6 kommentarer

Nyord: Revbenspersienner – Såpbubblehinnelika

Alliterationer: Pupillernas paletter – Dikternas dementa diamanter

Ordlek: B mig inte… C mig – Hell of Fame, Ha-ha-hades – Komsi kosmos!

Poesi: En fågelvråks ryttlande flygande frågetecken – Överträd gränsen, över trädgränsen

*

Det är hejdlöst rimmande, det är galet galopperande, dikterna tar sig själv på stort allvar men med glimten i ögat. Diktsamlingen är ett överlastat skepp som sjunker in i mitt medvetande och förblir där. Jag kommer på mig själv med att vrida ansiktsdragen i till synes omöjliga grimaser under läsningens gång, helt enkelt för att jag koncentrerar mig så hårt. Jag häpnar, tappar hakan, gapskrattar – vad ÄR det här? Egentligen?

*

Idag är tankarna som drunknat vatten,
kvävda av sitt eget element.
Den tunga trötta galna glada gamla solen

klarade sig över horisontens
snubbeltråd, bara för att lösas upp:
en vitaminberikad brustablett
bland molnen

*

Den första avdelningen är lysande. Avdelning två och tre känns bleka i jämförelse, men mot slutet tar det sig ordentligt. Sammanfattningsvis: en upplivande lässupplevelse – en injektion av liv.

*

Att inte bara i såp-hal
syllogistisk balsal se
synapserna sinistert
gnistra. Gå och stå och

ligga här och tänka. –

Blänka

Kreativ poesi

Bokrapporter / Hyllning / Poesi 5 kommentarer

Jag bluggar nu, som en kort paus i det galna pluggandet inför morgondagens tenta. Jag bara måste berätta om en läsupplevelse från förrgårdagen (det ordet borde verkligen finnas!). Då läste jag Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar till ackompanjemang av smultronkex-knaprande. Redan efter en sida var jag salig och så djupt försjunken i boken att jag inte kunde lägga ifrån mig den.

Så småningom gled läsningen över i sömn, inte på grund av uttråkning utan för att bildspråket uppmuntrade till dröm. Jag vet inte hur länge jag vistades i diktdrömmarna. Plötsligt skällde min hund och det som nyss varit självklart skingrades, suddades ut så att ingenting återstod. Istället fortsatte jag läsa Kapslar och vips! var sista sidan passerad.

Därmed var min poesiabstinsens ett minne blott och jag var nöjd som efter en festmåltid. Kapslar är egensinnig, men har stora likheter med surrealism och expressionism. Det handlar om kärlek, blommor, luft, lungor, Irak-kriget. Det är stundom naivt och klichénära, men alltid kreativt och energirikt. Snarare än en diktsamling är detta en enda lång svit, stilistiskt sammanhållen, utan svackor. Jag skulle kunna bombardera er med citat. Det får räcka med ett enda:

Sångerna ska släppas ut som minkar över gatorna

Marie Norin – Kupa

Bokrapporter / Poesi / Romaner Lämna en kommentar

Marie Norin är sedan två år tillbaka en av mina absoluta favoritpoeter, med sina egensinniga diktsamlingar Världsrekord utanför Madrid och – håll i er nu! – Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet. Hon skriver lakoniskt, en underdrifternas poesi som egentligen bara borde angå henne själv men gör mig helt betagen. Här finns inga metaforer, inget effektsökeri. Författarinnan skriver sina iakttagelser, säger: ”Läs om du har lust”. Hon är så obekymrad om min uppmärksamhet att hon genast får den. Norin arbetar med ett grepp som inte är ett grepp, en stil som känns ärlig.

Norins första roman, Kupa, är en Kafkaliknande undergångssaga, mindre än 100 sidor lång. Det adjektiv som passar bäst är nog ”intressant”. Bokens berättarjag befinner sig i ingenstans för att skriva Madams memoarer. Dimman döljer allting utanför huset och betjänten Herr O går spökskrivaren på nerverna. Hans hälsa börjar vackla, temperaturen stiger, oavbrutet regnande skapar översvämning. Konturerna löses upp, galenskapen segrar, allting spårar ur med hjälp av språket som ibland blir riktigt komiskt: kroppen känns som mjukost, Herr O:s blick är slapp som hos en urmjölkad ko, bokstäver är små spindlar som springer över pappret. Det är hejdlöst synd om bokens hjälplösa berättarjag. Liksom Kafkas karaktärer behåller han en förnuftsstyrd inställning som är nödvändig för berättelsen.

Jag skulle vilja påstå att Kupa är okonventionell, modig och stor; oumbärlig läsning för alla som vill få sina cirklar rubbade.

Wilfred Owen – krigets ovän

Hyllning / Klassiker / Poesi 5 kommentarer

Ibland är undervisningen i skolan ganska givande. Till exempel var det i min engelska skolantologi som jag för första gången stötte på Wilfred Owen: soldat under andra världskriget, tillika poet. Han dog bara en vecka innan krigsslutet, tjugofem år gammal, och det sägs att hans föräldrar nåddes av dödsbudet i samma stund som kyrkklockorna i hemstaden ringde för segern och freden.

För Owen var kriget liv som spills, inte ära som vinns. Realismen är stark, bomber och lera, misär och gevär. Samtidigt är språket fyrverkerier av liv. I Owens värld är vinden nonchalant, elden är mörkröda juveler, kullarna är vårtor, sängen en kista. Landskapet beskrivs som ”Gray, cratered like the moon with hollow woe”. (Hollow woe skulle jag närmast vilja översätta som dov sorg, men samtidigt kan hollow betyda grop, t.ex. en krater på månen. Jag hittar få översättningar och är inte förvånad. Det vore en mardröm att försöka göra dikterna rättvisa.)

Av nödvändighet är döden ett vanligt motiv och vissa ord återkommer ständigt, t.ex. shell som betyder granat eller patron. Visst finns likgiltiga dikter, men de starka är många nog. Versen är bunden men ledig, rimmen är intrikata och ibland originella, t.ex. när hereafter klingar ikapp med laughter. Owens specialitet är nästan likalydande rim, som silent – salient och amber – ember. Varje rad är fylld med assonanser och alliterationer. Över huvud taget verkar språkljuden ha varit viktiga för Owen och dikterna vinner på att läsas högt. “All air of early April.” “Unknown moan.” “Proud wound.” Vissa passager gör mig alldeles salig: “I heard the flush of footsteps through the loose leaves.”

https://www.bokfynd.nu/forfattare/%20Wilfred%20Owen.html (Om man gillar att bläddra i böcker.)

https://www.gutenberg.org/etext/1034 (Gratisläsning av Owens dikter – obs, vissa saknas.)

https://en.wikipedia.org/wiki/Wilfred_Owen (Slå upp Siegfried Sassoon också.)

https://harnostudier.com/diktanalys3.html (Owens mest kända dikt på svenska, en bit ner på sidan.)